(Igår skrev jag, bara skrev. Jag har behövt skriva ganska länge, men jag har inte orkat.
Nu fick det bli så.
Massa ordbajseri, som vanligt, dock.)
Grönt vore bättre på kostymen
Och han säger:
– Allt som finns kvar här, min älskling, är din oklippta gräsmatta och din egen förbannade förtvivlan.
Jag förklarar att det inte finns några vägar ut, och att de alla är lika förlorade.
Och han säger:
– Just vad jag sa, min älskling. Bara att jag är den konstnärliga mästaren…
Och jag fyller i hans mening, som om han inte hade kunnat prata själv. Fyller i hans mening, som om tanken kanske aldrig ens var att prata för själv. (Har kommunikation någonsin handlat om vad man kan säga till sig själv? Har inte kommunikation alltid handlat om vilken sorts spegel han kunnat vara för min egen upprymdhet så att jag sedan när jag faller åtminstone kan veta det var en pretty fucking picture?
… för att vi inte är någon film. För att film, min älskling, är just vad vi aldrig var.)
Fyller i hans mening, som om prata själv aldrig någonsin varit vad han kunde göra. När han sitter med cigaretten mellan sina mörka tunna fingrar och blåser röken i ansiktet på mig så att jag, om jag hade varit en annorlunda människa, om jag hade varit den människa jag var för kanske bara veckor, dagar, fem miljoner år sedan, hade kunnat hosta. Men när han blåser röken i ansiktet på mig idag hostar jag inte, men jag önskar att jag aldrig hade böjt mig fram och försökt kyssa honom den där gången i januari. Och jag önskar att jag hade lärt mig hur man slutar att ångra den sortens saker, för senare – det har jag faktiskt börjat upptäcka nu – kommer man att ångra så förbannat mycket det faktum att man ångrade.
Jag har inte lärt mig att sluta ångra än. Och när han sitter där och rullar sin jävla cigarett mellan fingrarna, rullar sitt hånleende mellan mungiporna, rullar min skälvande kropp mentalt i varenda del av sin hjärna, fyller jag i hans mening åt honom. Som om det aldrig hade varit tänkt att han skulle prata själv, och kanske – och lyssna, mina vänner, lyssna! För detta är viktigt! – som om det aldrig hade varit tänkt att jag skulle göra något annat.
– För att du är den konstnärliga mästaren, viskar jag till den förhäxande tobaksröken och nej, jag hostar inte längre. För att du är den jävla konstnärliga mästaren och jag kommer alltid att vara den patetiska tonårspoeten.
Ingen av oss skrattar nu.
Detta hade egentligen kunnat vara berättelsen om en hund. Men hur det aldrig blev berättelsen om hund, det är jag ledsen, mina vänner, det är en annan historia.
I stället är detta berättelsen om mannen jag aldrig älskade, medan han rymde ut på andra äventyr. I hans skrangliga järnsäng låg vi och han drack rödvin och jag drack blodet som kom från min egen tunga när jag tuggade sönder den och hoppades på en morgondag i mitt liv där jag för en gångs skull inte skulle vara involverad, men det hände aldrig och sedan frågade jag honom om livet inte var mer än såhär och han sa att han älskade mig och jag tänkte att vad fan. Okej. Om du tror att jag ska bli glad över en sådan sak. Okej. Fan. Mänskligheten tror att man ska bli glad över en sådan sak.
Så jag kysste honom och tänkte att kanske kan hans kärlek och dropparna alkohol från hans läppar göra mig en aning berusad så jag glömmer bort att det aldrig är här jag har velat vara. Och jag lät hans händer vara över varje del av min kropp och jag tänkte att om jag blundade, kanske, kanske då att jag hade kunnat låtsas att det var någon annan. Men saken är den att när berättelsen som inte handlar om en hund tar sin början, när allting fortfarande doftade rödvin och en längtan till Paris – för mannen jag aldrig älskade ville att vi skulle resa till Paris, han trodde att det var där jag skulle upptäcka vem jag egentligen var, och jag berättade aldrig för honom att jag redan varit i Paris, precis som jag aldrig berättade att jag aldrig kunnat äta paprika och vi plötsligt satt där med pizzan och jag upptäckte att jag kan det mesta nu, jag har lärt mig att aldrig säga nej till någonting och då får man acceptera precis vad man får och med lite vitlökssås eller andra godtyckliga vätskor kanske utsöndrade från kroppar och helt andra platser så slinker det mesta ner så man överlever, jag skulle nästan vilja påstå att faktum är att man klarar sig och klarar sig väldigt bra – men saken är i alla fall den att när berättelsen som aldrig fick handla om den där förbannade hunden (fast den stod där i regnet och gnydde och tittade på mig som om jag var djävulens avskum, men jag upprepar! Det var en annan jävla historia!) när den här berättelsen började, då fanns det inget annat att drömma om.
Hans händer var över hela min kropp och jag hade aldrig någon annan människa att drömma om. Så jag försökte drömma om andra saker. Jag drömde om att måla mina fläckar med stora gigantiska svarta prickar. Sedan tänkte jag på hur jobbigt det skulle bli att se flugor om man ville slå ihjäl dem med flugsmällan om man hade stora svarta prickar på sina fina vita väggar, så jag tänkte, kanske borde jag bara måla allting kliniskt vitt. Så man hittar smutsen. Som ett mentalsjukhus. Så man äntligen hittar den där förbannade smutsen som har nästlat sig in i huden på en, som egentligen finns under varenda en av oss bara att vi aldrig använder vitt. Hade vi använt vitt, åh. Äntligen hade vi alla blivit avslöjade då.
Hans händer var över hela min kropp. Hans tunga var i min mun. Jag räknade till hundra på ryska. Bara en annan typ av meditation, ni vet. Varje fokus som hade kunnat ligga på någonting som jag låg under låg på helt andra saker. Alla de där dagarna i inledningsskedet av berättelsen som aldrig handlade om den kinesiska lilla nakenhunden. Eller om det kanske var något helt annat. Jag är så fruktansvärt bra på att förvränga (och förtränga!) historier. Kanske var det en golden retreiver. Men alla de där dagarna… jag blev i alla fall förbaskat bra på ryska.
I hans skraltiga järnsäng, och han var en låtsaspoet, och huset skakade när tågen åkte förbi, och om nätterna låg jag och försökte andas intill kroppen som jag ville intala mig bara luktade svett, men faktum var att den allra mest luktade som jag. (För att vi luktade likadant när vi båda gjorde något jag aldrig ville. För att hans händer hade varit över mig, och under mig, och i mig, och under huden kröp parasiter som ville tränga sig ur mig, som ville skära sönder mig, som ville kasta bort mig från alla delar av den här världen. Det är sådant som får andra att lukta. De är som malariamyggor, de där männen. Kastar in sina parasiter så att du sitter där och darrar med femhundra miljoner graders feber, bara det att de går inte oskadda ur det hela. För när de fortfarande darrande har dragit sig undan dig, då luktar de fortfarande som du.)
Huset skakade när tågen åkte förbi, hela hans lägenhet i ett blödande inferno, och jag vaknade – varje natt! Varje natt dessa galna tåg! – och när jag påtalade det en morgon då han återigen undvek att notera att jag bara drack ett glas juice till frukost och att jag inte ens drack det eftersom jag hamstrade det i munnen och sedan spottade ut det i vasken så fort jag fick tillfälle så att det inte skulle tränga ner i min kropp och förgifta mig (det innehöll ju alldeles för många kalorier), och när jag påtalade det för honom en morgon sa han att jag ljög.
– Du ljuger, sa han, tågen fungerar inte så.
– Tåg fungerar visst så, sa jag. De åker fort, och de kan definitivt få saker att skaka.
Han lade huvudet på sned, som om min oväntade envishet – jag orkade sällan protestera när han påstod saker, jag bara vände huvudet åt ett annat håll och stirrade ut i luften medan lägenheten darrade för ytterligare ett tåg men de som gick på dagen måste ha varit lättare lastade, kanske var det bara det faktum att de inte innehöll britsar för folk att sova på, för på dagarna vibrerade inte huset tillnärmelsevis lika påtagligt som halv fyra på morgonen – lade huvudet på sned som om min plötsliga förmåga att protestera krävde mer av hans tankeverksamhet än vad någonting hade gjort på flera år.
Lustigt nog tycktes jag alltid ha den effekten på människor.
– Kanske inte ljuger, sa han sedan. Men du förstår inte. Tåg kanske fungerar så. Men tåg-hus-systemet, i det här specifika fallet, sötnos; det fungerar inte så.
Jag skakade på mitt huvud. Men jag blinkade med mina långa ögonfransar och jag såg upp på honom och log. Jag var alltid så bedårande söt när jag lade manken till. Förbannat ful, men bedårande. Lite som den bästa sortens kitsch, skulle jag tro.
– Jag förstår, sa jag. Jag förstår mycket mer än vad du tror. Utifrån min verklighetsbild, du vet?
– Så du inbillar dig. Du inbillar sig så du tror att du vet och du förstår det som inte är verkligt.
Han böjde sig fram, och han kysste mig. Jag hann räkna till femton på ryska innan hans tunga lämnade min mun.
– Det är sött att du inbillar dig verkligheten, viskade han. Det gör dig så jävla dum i huvudet. Du ska veta, jag gillade aldrig folk som var sjuka i huvudet och äckliga och fula som du. Men när du inbillar dig att tågen skakar…
Шестнадцать, семнадцать, восемнадцать. Rädda mig från mig själv.
– När du inbillar dig att tågen skakar, din knäppa jävel, då älskar jag dig. Och jag vill bara ha dig!
Hans händer. Över min rumpa, mina lår, alla andra delar av min kropp som var så plågsamt till för händer, på ett generellt plan, men inte alls till för händer, fingrar, grepp, inte i praktiken. Inte i praktiken av kök och gåshuden över mina axlar. Inte i praktiken av alla platser jag aldrig besökt och min hjärna som febrilt sökte distraktionsmoment från allt som var mannen jag aldrig älskade.
– Gift dig med mig, snälla, sa mannen jag aldrig älskade i mitt öra när jag trodde att jag äntligen börjat andas normalt som om allting var okej.
Och fastän han skrattade, för han skojade – såklart han skojade, som de alla alltid skämtade med mig om den sortens saker – kände jag isen i magen och klumpen i huvudet och det faktum att jag var fast. Och när man väl har fastnat, då kommer man aldrig, aldrig loss.
Det hela var helt enkelt berättelsen som hade kunnat handla om en sketen liten hund i regnet, men – som saker så ofta gör – kom att handla om fem miljoner andra saker i stället.
Och om nätterna låg jag vaken medan tågen skälvde min kropp och stirrade på hans mörkgröna väggar i neonljusen.
Ibland tänkte jag: kanske finns det en annan väg härifrån.
Oftast bara grät jag.
No Comments