Genie in a bottle

Ni får en bild jag tog i en park vid Rodin-museet när jag var i Paris våren 2008. Den har egentligen ingen relevans, men jag tycker om formen på min axel. Eller kanske formen på alltihop, den är märklig.

Jag har tänkt på sistone. Jag tänker ganska mycket.
Jag mår bättre nu än på mycket, mycket länge. I ett sätt att dagarna faktiskt är roliga. Att det händer saker jag tycker om. Att de är annat än panik och hyperfokuserad stress för att jag gör alldeles för mycket för att det någonsin ska bli hållbart.
Och i den bemärkelsen att jag äntligen har tid att göra kreativa saker. Sådant jag har behövt. Jag spelar jättemycket piano. Jättemycket oboe. Jag ritar otroligt mycket, egna små världar. Fast i en värld av skuggor och hur ljuset faller och den fokuserade blicken man bara får när man verkligen betraktar – det finns något fantastiskt i att teckna världen, för ibland är det som att det är först då man ser den.
Jag skriver väldigt mycket.
Ja. Skriva har egentligen alltid varit det jag tycker att jag gör. Eller vill göra. Allt det andra, det är bara sådant som råkar hända.

Jag gör väldigt mycket saker.
Jag tror att det är så man gör när världen tycks än väldigt förvirrande.

Jag tycker om det.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag mest fly från historieläxan jag håller på med, ett tag, fast den är rolig, som det alltid är roligt att lära sig saker. Kanske vill jag säga att mina begåvningar ibland förvirrar mig. Det är märkligt. Jag önskar att jag kunde använda dem till någonting, men ibland vet jag inte om jag kan det. Ibland undrar jag om någon annan får ut något av dem. Jag kräver inte att det ska vara så. Men jag hade velat beröra människor. Jag hade velat kunna få dem att känna någonting för man känner så lite, de flesta människor känner så lite, och jag känner alltid så väldigt mycket, det är som att hela världen är en kakafoni av överväldigande intryck, och jag hade gärna sett att jag kunde få någon annan att känna något annat än den vanliga livsapatin ett tag.

Men jag sitter där vid mitt piano och går upp i mina meningslösa toner och jag sitter de där sena nätterna vid tangentbordet och kastar ur mig de där meningarna som är så lika strukturen hos min hjärna att jag ibland undrar om mina texter och min hjärna över huvud taget är möjliga att separera från varandra. Jag läser min tidning fanatiskt varje dag och diskuterar allting intensivt och fascinerat men människor skräms av min fascination och då vet jag ändå inte om man kan få dem att känna något intresse för hur världen är konstruerad.
Och jag sitter där och skissar omvärlden, på caféer, på lektioner, på bussen, skissar snabbporträtt av människor och saker som kastar skuggor och alla bilder jag har i mitt huvud.
Jag lagar min mat och arrangerar den i uppläggningar och funderar på hur man ska dekorera den på det estetiskt bästa viset.
Jag ritar stora figurer i snön med klacken på min sko när jag väntar på försenade tåg och människor går förbi och tittar på den där stora snöteckningen och undrar vad själva poängen är.

Jag hade velat göra någonting som fyllde någon funktion. och kanske gör det mig lite sorgsen, för jag borde bara bli naturvetare, resa till ett afrikanskt U-land och bygga upp mer fungerande system för vatten eller vägar eller livsmedelsproduktion eller vadfan som helst och göra lite nytta för världen.
Men sedan sitter jag där och skiter i att plugga min jävla matte och försöker tolka världen i något slags patetiskt försök till konstnärlig genialitet.

… och jag undrar vadfan det ska vara bra för.