När jag är för trött för att lyckas sova går jag upp och ser på gamla Sex and the city-avsnitt och läser diagnoskriterierna för bipolaritet.
En sysselsättning så god som någon.
Och så ser jag ut sådär också. Lustigt.
Sedan faller jag i Törnrosasömn.
Sov elva timmar i natt. För mig är det väldigt lustigt.
Jag är fortfarande trött.
2 Comments
De där kriterierna skulle vemsomhelst som är mänsklig kunna uppfylla. Men kanske är vi helt enkelt sjuka i huvudet allihopa.
a.k: Fast åh. Det är så oerhört mycket mer komplext än så. De maniska tillstånden är något helt annat än att vara glad. De som blir riktigt maniska kan bli psykotiska, med storhetsvansinne, paranoia och ibland hallucinationer. Och även för personer med betydligt mildare former av manier är det definitivt något annat än att vara på bra humör.
20% av alla som diagnostiserars med bipolär sjukdom tar livet av sig. Även det kan ju vara en antydan om att depressionerna som kommer med sjukdomen kan vara något värre än att bara vara "lite nere". (Även om det allra vanligaste tillfället att som manodepressiv ta livet av sig är när man upplever en "blandepisod", en blandning av mani och depression. Kanske inte så konstigt. Som helt deprimerad kan det vara svårt att vara företagsam nog, energirik nog för att ens orka ta livet av sig. I en blandepisod antar jag att man skulle kunna få den orken…)
Ursäkta att jag skrev så långt, men ämnet upprör mig en aning. Vet tillräckligt många personer med bipolär sjukdom som får höra det som är de flestas spontana reaktion, att det är ju bara vanliga humörsvängningar. Precis som det är för alla.
Så tror jag inte att det är.