hjälp blä människor är så traumatiskt.
Skulle diskret skaffa nycklar till Luf-distriktsstyrelsemöte senare idag. Massa trauman kring det hela. Blev indragen i ett mötesrum och bejublad som symbolen för att Luf Uppsala äntligen ska bli mer aktivt så att Folkpartiet ska kunna ha mer kontakt med oss. Blev bjuden på lunch med Uppsalafolkpartist som jag rimligen bör tacka ja till; det hon ska prata om är hur mycket de vill hjälpa oss, vilket är positivt. Men jag misstänker att småpratande kommer ske dessutom. Man kommer aldrig undan det.
Jag har ingenting att säga. Jag har massor att säga. Jag har en tunga som sluddrar så att folk inte förstår vad jag säger och en stirrande blick för att jag vill undersöka och iaktta alla människorna omkring mig, samt en histrioniskt sett att tolka folks signaler, samt en oerhörd rädsla för världen, men framförallt, kanske helt totalt, för de människor som befolkar den. I alla fall när det krävs att jag ska hantera dem. Och inte bara hantera dem, utan göra det på adekvata sätt!
Lyckligtvis har jag också en masochistisk läggning. Därför ska jag till exemepel idag ha ett möte, diskutera saker och öva mig i att le i korrekta mönster.
Imorgon ska jag äta scones som belöning. Håller på att grunda en fantastisk övervikt. Världen är underbar.
No Comments