Sötbröd

Varje vår drabbas jag av känslan att den enda sanna världen är den när man lever i totalt mörker. För att det är så vårar delvis ska se ut. Och för att ibland tror jag att gränslandet till depression är en underbar plats att vistas på helt enkelt för att i apati finns till slut ingen ångest, ingen hysteri, ingen panik, bara lugnet, väntan och förvissningen om att det snart är över.

Och ibland på vårarna leder jag ner mig själv i mörker och går runt i ständig förtvivlan och undrar hur katten jag hamnade där. och överallt är solen och jag har huvudvärk och ont i magen och ändå är det som att världen är lite mer verklig då eller kanske är det bara att den är lite mer realistiskt overklig. Som att färgerna blir skarpare. Människor mer oviktiga. Det tar mig många sekunder längre tid att förstå vad människor egentligen vill säga till mig. De har ingenting att göra i min egen värld av sanning.

Det är väldigt korkat av mig, det där. Och ett hån mot de människor som har verkliga psykiska problem. Eller verkliga problem över huvud taget.
I vår ska jag därför bara gå runt och vara gullig. Dricka te och skaffa mig vänner. Sådant är ju kul, det också.