Varje år när det är vår, vinter och sommar tänker jag att jag nog överdriver hur mycket jag älskar hösten. Att de andra årstiderna också går an. Att jag nog alltid bara älskar hösten precis när den börjar, på det sättet man älskar nya årstider när de börjar helt enkelt för att man älskar förändringar.
Men varje år någon gång i augusti september och – åh! – oktober, inser jag att det där är bara lögner. Ingen luft går att andas lika bra som luften man andas på hösten. Inga händelser blir lika vackra och magiska och magnifika för mig som de tenderar att bli på hösten. Hösten är: nyår i kvadrat, fraset om fötterna, känslan av att det vackraste som finns kanske bara är att existera. Det behöver inte vara så mycket mer än det.
När jag blir multimiljardär, har jag tänkt, ska jag åka på höstsemestrar. Hela åren. På samma sätt som folk åker på solsemestrar under vintern ska jag ge mig av om vårarna. Medan alla andra går runt och ser hur smutsig och äcklig världen är när snön har smält, någon gång i mars sådär, ska jag sitta och dricka te på den sista öppna uteservering, någon annanstans i världen där det fortfarande – rent mentalt – är oktober.
Världen kommer att vara så vacker.
3 Comments
Det är ALLTID samma månad i varje land, bara årstiderna som varierar
Anonym: Åh, jomen det förstår jag också. När jag skrev "där det fortfarande är oktober" menar jag inte mer än känslan av oktober för mig. Att allting är precis som det är oktober; det är nämligen enligt mig den ultimata höstmånaden.
Det är fint att du står för vem du är 🙂
heelt grymma bilder. AAAAAAHH! ställ ut dom nånstans?