Det är så lustigt, för när vackra saker händer, tycks de alla hända på en och samma gång. Men för en gångs skull hände de faktiskt idag inte när jag redan var på strålande humör, utan när jag var alldeles utmattad av att ha varit hemifrån från 8.15-bussen tills jag kom hem någon gång vid nio. Och att ha ansträngt mig en stor del av den tiden.
Men när jag kom hem. Små fina kommentarer på bloggen. Folk som berömmer mina foton gör mig alltid lite varm i själen, eftersom jag fortfarande ser foto som något som bara råkade hända. Vilket det fortfarande är. När folk ber mig beskriva mina intressen kommer jag aldrig på tanken att säga att jag fotograferar. Det gör jag liksom inte.
Och sedan, på en skrivarsida, en kommentar om en dikt. Om att jag var begåvad, utvald, värdefull. Jag sluter ögonen och ler och tänker att det här med komplimanger är så enkelt ibland. Man suger på dem som små karameller och fast man är så frusen, ja, jag vet inte riktigt men jag känner mig så frusen ibland, framförallt om fötterna, så är det lite vackert.
Jag vet inte vad jag svamlar om. Mitt huvud är borta. 20 mattetal och två språkläxor tenderar att göra det med en flicka ibland.
No Comments