Om jag lägger till människor på facebook, kan jag tydligt se för mitt inre hur de ser min friend request, börjar gapskratta och säger högt "Hon? Hur skulle HON ens kunna vara värdig att vara min facebook-vän?".
Veckans mest komiska händelse för dem, ungefär. Om det inte vore för att de tycker att jag är så patetisk att de inte ens orkar skratta en hel vecka åt mig.
Jag tror inte att det säger så mycket om min syn på mig själv. Jag har inget problem med mig själv. Om inte annat så tycker jag att jag är ett rätt fascinerande fenomen.
Det är bara när jag måste träffa resten av världen som allting går sönder.
Jag tycker alltid det är lika vackert när människor uppfattar mig som social.
Ibland missar jag medvetet bussen för att slippa åka med människor jag känner, så att jag inte ska behöva småprata.
Sedan blir jag arg på mig själv. Sådant är kul, det också.
5 Comments
Underbar bild.
Åh. Det där känner man igen så väl. Tar omvägar, gömmer sig för att man verkligen inte vill behöva möta människor eller försätta sig i sociala sammanhang. bu och bä.
Samtidigt som jag tycker att även jag är ett fenomen.
Nej jag har verkligen inga problem med min syn på mig själv, om inte möjligt det att jag möjligen har aningen för höga tankar om mig själv. Fast det kanju inte jag bedöma eftersom jag enligt min egen åsikt lever upp till alla dessa.
Däremot, till skillnad från dig så har jag faktiskt inte heller några problem med mina tankar om vad andra har för syn på mig heller, tackolov, nej, det är klart att de förstår vilken fantastisk människa jag är de också.
Om inte så är det ju de som är dumma i huvudet. oh, ja.
Hej! Hoppas du haft en bra dag! Godnatt:)
amen girl, jag förstår vad du menar.
MEN SÅNA MÄNNISKOR KAN TA SIG!
Hade jag haft Facebook (vilket nu har ungefär lika stor sannolikhet som att jag Inte skulle tända på stubinen till en låda dynamit som bara Råkade ligga precis bredvid min gamla högstadieskola), så hade jag addat dig, utan tvekan.
Och du är helt klart ett ytterst intressant fenomen, som, hur månens tyngdpunkt påverkar rumtidens krökning av ljuset som kommer in från Alpha Centauri ned på jorden, för att speglas mot kanonröret på en splitterny haubits som tittar fram bakom en klippa någonstans i afghanistan, och sedan ståla ut ett oräkneligt antal mil bort i universum och lysa en intet ont anande Vogon i ögonen så han missar trollocken med sin kill-o-zap och träffar av misstag en Drow rakt mellan ögonen så han tappar både Twinkle och Icingdeath på den platts där hans fötter borde ha varit innan han kokades bort av strålen från vogonens kill-o-zap.
fundera dock hade de varit mycket bättre om vogonen hade lyckats pricka en sån som mig istället, så hade vårat stackars samhälle blivit av med ännu en potentiell psykopatisk pyroman som hotar allt liv på denna patetiska lilla planet