A day in the life

Allting är lite märkligt ändå. Det är så det brukar vara.

Åkte till skolan idag utan lektioner. Fram emot eftermiddagen sådär, för att det är så det kan bli ibland. Jag spelade piano för att rensa mitt huvud. Mitt huvud var så borta. Världen och vinterljuset var vackert. Det har börjat bli vinterljus nu och de har satt upp julskyltningen i affärerna och Åhléns skriker god jul till mig på tyska och norska och tusen andra språk och jag nickar och tänker på alla möjliga kopplingar man kan dra till det förflutna. Till när jag gick i femman och till september.
Det finns så mycket jag inte minns.

Sam som en gång gick i min naturkunskapsgrupp och som läser dikter lite som Barack Obama pratar sa att Musikens Hus (konserthuset som ligger precis mittemot min skola) var så fint i solnedgången och jag höll med, man kunde se solnedgången reflekteras i det spegelglasaktiga på byggnaden och framförallt var det vinterljuset, det är något med luften när det blir kallt och klart, allt ljus tcks annorlunda i den. Jag försökte tänka optik och rent logiskt tänka om det borde vara någon skillnad men det kanske inte spelar så stor roll och jag var aldrig så bra på optik i alla fall, fast provet gick bra för att jag satt och gav mig katten på det och sedan skrev jag fullt och köpte mig en hatt som belöning. Hattar och te har alltid varit den ultimata belöningen.
Jag hade huvudvärk och egentligen inget att säga. Jag har aldrig något att säga, för jag har alltid så mycket att säga. Alla världens märkliga repliker cirkulerar alltid i mitt huvud och jag tror att det är därför jag i grunden inte tycker om människor för alla mina briljanta repliker har ändå alltid varit bortslösade på dem.
Men vi gick över till Musikens hus och tittade på solnedgången över Uppsala. För att se något annat än dess spegelbild i väggen, liksom. Det var fint och vi pratade om absint och hans nya bostad och kanske min dåliga självinsikt även om det aldrig riktigt var relevant. Jag försökte fokusera. På någonting, på ingenting. Uppsala har sin tjusning, jag antar det. Men det har ju alla städer i längden.

Sedan åt jag middag på Bredbar. En sådan där sallad där man får plocka egna ingredienser, min nya favorit. Jag tycker generellt inte om att köpa saker för jag har svårt att hantera ögonkontakten med personalen, och jag vet aldrig hur man bäst ska lämna över pengarna så man inte tappar dem men inte behöver röra vid varandra. Men på Bredbar är de ovanligt bra på att hantera det hela. Och de var bra på att få mig att bestämma mig, utan att verka som att de tyckte att jag var dum i huvudet, när jag inte längre kunde avgöra vad jag ville ha som den femte ingrediensen och om jag ville dricka Päron- eller citronloka.

Efter salladen, som inte var extraordinär men fortfarande en sallader och sallader är gudomliga, undrade jag om han hade sagt att kaffe ingick. Jag trodde det. Jag var nästan säker. Men tillräckligt osäker för att inte våga gå och ta. Och jag frågar inte saker. Jag tycker inte om att fråga saker. Det kräver ett beslut och att jag reser mig upp från stolen och pratar och på något sätt händer det aldrig, jag har så konstiga saker för mig i min hjärna och därför får jag inte fråga människor saker, eller ha ögonkontakt med människor enligt vissa mönster, eller… jag gör så mycket konstiga saker helt enkelt. Så jag analyserade i stället. Andra människor som hade ätit mat, inte sallad, men mat i samma prisklass som min sallad, gick och tog kaffe, och jag tyckte inte att jag hörde dem betala för det innan. Sättet de konverserade om kaffeupphällningen antydde att det var en frivillig och gratis förmån. Det gjorde antagandet att kaffet ingick ännu rimligare. Men inte säkert.
Blablabla. Tusen analyser. Jag skulle kunna skriva om det i en evighet, jag tänker så mycket. Det där med kaffet. Det är bara ett så bra exempel på hur jag fungerar. När jag suttit där i en och en halv timme (alltså, inte suttit enbart och funderat över kaffet. Jag pluggade ryska glosor så ögonen blödde, men då och då gjorde jag en paus för att våndas och fundera på om jag skulle våga prata) gick jag dit och frågade. Jag hade förberett min fråga i tio minuter. Hur den skulle formuleras så att jag inte verkade som att jag skulle bli arg om kaffe inte ingick, och samtidigt antyda att jag misstänkte att han redan sagt att det gjorde det.
Jag han knappt säga klart, han log bara och sa varsågod med en gest mot kaffebryggaren och gick in i köket.
Darrande, med lätt andnöd, gick jag och hällde upp en kopp.

Senare undrade jag om jag skulle fråga vad en påtår kostade, men det kändes som alltför stor psykisk påfrestning på en och samma gång.
Dessutom är inte allt kaffe jag dricker bra för min hälsa. Säger vi.