renaissance

Man tenderar ju att bli nostalgisk.
Jag misstänker bara att jag blir det ännu oftare än andra. Eller, jag vet att jag lever mer i det förflutna än många jag känner. Har en tendens att göra så.
För två år sedan var ju allt så mycket bättre. Såklart. Fast jag mådde fruktansvärt dåligt och inte kunde se någon framtid så måste det ju ha varit bättre, för att det var det förflutna, liksom. Måste ha varit magi. Måste ha varit allting.

Och jag lyssnar på musik från forna tider, och jag tittar på bilder på allt jag aldrig var. Och jag tror att jag var Gud och nu är jag Djävulen, eller att jag var Djävulen och nu är jag Gud. Och vilken roll jag än är i blir jag aldrig nöjd.

Men mina vänner, det där har börjat förändras lite. Jag tror att det kallas mognad, alternativt att växa upp, och det skrämmer mig, för jag har aldrig orkat mogna, alltid varit för envis för att växa upp.
Men av och till nu trivs jag faktiskt med det jag har.
Och är lycklig med det jag har.
Kanske bara för att jag vet att om några månader kommer jag att sakna det jag har nu så mycket. Och då är det mycket neklare att älska det medan det pågår.