It’s alive!

Det bor någon i min mage, fortfarande.
En mycket större en än sist vi sågs, dessutom, då när det bara fanns ett pickande litet hjärta. Nu fanns en hel liten kropp som sprattlade runt i sin varma pool därinne.

Och allting de kunde bedöma var alldeles fint, och vi fick besked i pojke-flicka-frågan, så nu blir namndiskussionen lättare, när de tänkbara namnen minskat ner något.

 

Jag blev nästan lite chockad, att det liksom har fortsatt att fungera, hela utvecklingen. Det är fortfarande alldeles för overkill att kunna föröka sig inte bara en gång, utan två. Vi är ju liksom redan så nöjda med den där ungen som vi redan har.