(Bilden är tagen i Värmland. Fast, eh, jag har photoshopat den en aning, så att säga. Här hittar ni den rätt trevliga men också rätt gråa originalbilden.)
Mina vänner! Mina vänner! Mina vänner!
Jag är klar med det första utkastet på min roman.
Nu tänker jag låta den vila, minst sex veckor tror jag. Inte titta på den. Bara ha den gömd i datorn, tills jag så småningom kan börja glömma bort vad den egentligen handlar om.
Sedan, någon gång lagom till att skolan börjar, ska jag ta fram den igen. Ha den som färdlektyr under mina glada första dagar i tvåan. Se alla hål i ploten jag inte alls kan se nu, se alla fula meningar som måste bort. Men också allt det där underbart bra, som jag nu bara tycker suger.
Sedan, ska jag göra den riktigt, riktigt bra.
Det involverar, så småningom, att be människor jag älskar men som också älskar mig tillräckligt mycket för att våga kritisera mig, att be dem att läsa det. Och så vidare. Men först ska jag göra det såsom jag vill ha det. Så det kan ta sin lilla tid.
Nu ska jag fira. En nykterist är jag så ingen champagne. Men tiramisu. Och brownies. Och det faktum att jag har nått så mycket längre med det här, det här att skriva, än vad jag någonsin gjort förut.
Kyssar och kärlek. Skicka mig er adress, så skickar jag en autograf…
5 Comments
själv sitter jag bortskämd med powerking, chips och salta nappar. jag älskar salta nappar (eller lakritsnappar, om man nu kallar dem för det). speciellt när de är lite gamla och hårda. fast det var inte de här. är de gamla kan man värma upp dem med tungan och forma dem hur man vill. det är trevligt.
och så ha rjag vattenmelon. jag älskar vattenmelon. vi hade alltid det när vi åkte till stranden, men det kom ju alltid sand på det och så knastrade det och var jättevidrigt när man åt? men nu kostade de 3.50 per kg. sånt gör mamma snäll och köpglad.
jag klarar inte av kritik, tror jag, eller, jag vet inte, det kanske måste gå ett tag, är jag stolt över nåt jag skrivit och inte minst lycklig över nåt jag avslutat blir det lätt så att jag känner att mina känslor är fel så fort nån säger att något inte är bra. som att det jag känner är fel. och sådant är ju inte trevligt.
förlåt, här sitter jag och pratar skit.
tiramisu är jävligt gott, jag önskar jag hade det istället för chips nu. fast man kan inte äta tiramisu och dricka powerking.
det är jävligt coolt av dig att ha gjort en roman. eller, skrivit så mycket. det där med inspiration är kul. jag tror på konstnärssjälar och sann estetik och konst nästan som något övermänskligt och det är därför det är kul att jag känner människor som är lite sådär att de kan bara få för sig att skriva jättemycket. eller bara skriva. som att det är svårt att låta bli.
eh. jag försöker väl få fram att du är en av de fascinerande typ-övermänskliga tingen i min vardag som jag uppskattar. fast jag har ju träffat dig så jag vet ju att du inte är nån x-man eller så. (såvida du inte har nåt att berätta för mig.)
cheers. chipskonsumtion och dåliga taiwanesiska (jag trodde word drev med mig, men det heter verkligen så) dramaserier väntar mig.
Ooh! Jag har en känsla av att den kan vara riktigt bra, och jag väntar med spänning tills du blir en känd författare, då ska jag säga till alla att jag kände dig när du var ung och opublicerad. Hur lång blev den till slut?
ÄLSKLING. jag vet inte hur mycket du hatar mig sen vårt senaste samtal, det kändes iallafall som att vi avslutade det med ännu en distans emellan oss. fina meningar fina ord jag vet inte vadjagpratarom
MEN, iallafall.
jag vill läsa din roman. jag lovar att älska den och kritisera den på samma gång.
JAG HETER MARIANA JOHANSSON AND YOU KNOW WHERE TO STALK ME! DU ÄR SÅ JÄVLA BÄST. BÄST HÄST PRÄST MÄST. HA. TE!
Jag är bäst på att kritisera!