Herrgårdskakan och sanningen

Det är intressant att mina äventyrsdrömmar alltid tycks börja på Rosendalsgymnasiet. Som förut när jag drömde att det fanns en terrorist på Rosendal som jag måste undvika, för att sedan upptäcka att det var D. som manipulerade mig och som skulle spränga hela skolan men lägga skulden på mig, ungefär.

I natt drömde jag att Rosendal togs över av ett slags fascistisk och oyttrandfrihetig regim, som skulle drilla alla eleverna att följa i deras banor. Vi stod samlade i Rosendals matsal, i ett slags väckelsemöte.
Av någon anledning var de skeptiska mot mig, jag ansågs som en av de potentiella upprorsmännen (med all rätt, i och för sig.) Och när vi hade det där mötet, så uppstod ett mindre kaos, någon kanske släppte smällare eller någonting, så det blev tumult, och då tog jag chansen och började springa. Jag drog emd mig en tjej till, som jag bara kände till utseendet, och sen sprang vi upp i en skog för att gömma oss, och vi var tvungna att fortsätta springa, de var efter oss och de fick inte hitta oss och det var väldigt, väldigt farligt.

Och så började vår vandring i skogen. Vi gick och gick och vi kom till små kristallklara skogstjärnar och allting var väldigt vackert, även fast vi var hungriga, och det var massor med tallar ohc jag älskar tallar. Och vi gick i dagar, kanske veckor, och sådär.
Så småningom kom vi fram till en stad i alla fall. Först var vi lättade, men när vi kom ut såg vi att fascistregimens trupper patrullerade stan också. Vi var tvungna att återigen springa, så att vi passerade dem snabbt. Jag reflekterade för ett ögonblick över att springande människor onekligen drar till sig mer uppmärksamhet än några glatt gående, mendå var det redan försent.
Jag tror att det kan ha varit här någonstans som min springarkompanjon lämnade mig. Kanske blev hon gripen, kanske gav hon upp frivilligt, hon bara försvann ur drömmen.

Jag rusade dock ner i en källare till en krog, för jag visste att det eventuellt skulle finnas underjoridska gångar som jag kunde fortsätta genom, ett slags flyktkatakomber.

Sedan blir det lite suddigt. Nästa klipp av drömmen står jag på en parkeringsplats, sliten efter flera veckors flykt, men jag vet att jag ska få hjälp. Susannas familjs bil stannar och hennes mamma ber mig hoppa in. De kan inte skjutsa mig så långt, men till nästa stad i alla fall, som är Norrtälje. Jag har aldrig varit i Norrtälje, men i drömmen hade jag det. Några år tidigare med min familj. Allting kändes lite medelhavsaktigt, typ Rivieran. Hotellen var stora och i vit sten och luften var varm och lite kvav och kvinnorna hade klackar lika höga som skratten. Jag visste när jag kom dit att jag nog skulle få semiprostituera mig lite, och helst leva under falsk identitet, för att hålla mig undan.

Jag hade fått femhundra kronor av Susannas mamma, egentligen att köpa mat på Max för (sedan när kostar ett mål på Max 500?), men jag planerade att använda pengarna till ett hotellrum för att sedan hitta en man som kunde försörja mig ett tag. Dock dök min pappa upp från ingenstans och betalade ett hotellrum åt mig. Tyvärr var han tvungen att betala det i namnet Nettelblad, så jag visste väl att fascistregimen snart skulle kunna komma åt mig i alla fall. 
Jag gick upp på mitt rum, sminkade mig, tog på mig en peruk med gyllenblonda lockar. I drömmen var jag både längre och smalare än i verkligheten, framförallt mina ben. Det är lite lustigt.

Nere i hotellbaren träffade jag en man med cendréfärgat hår och bekymrat ansiktsuttryck. Vi småpratade en del. Han kom inte från Norrtälje, utan var uppväxt på ett ställe som hette Herrgård (vilket var en ort… vilken märklig dröm. Men det var alltså inte en riktig herrgård). Jag kom inte därifrån i drömmen, men jag hade varit där och hade vänner därifrån, så jag låtsades att jag var uppväxt där och vi hade ett bra samtalsämne.
Han verkade trevlig. På riktigt.

Sedan… jag vet inte. Jag vaknade inte ur drömmen. Den bara försvann. Det är synd, jag tyckte om den. Den var väldigt fascinerande.

Jag fascineras också över mitt drömminne… jag antar att det blir bättre och bättre ju mer man försöker minnas sina drömmar, jämnt. Men det känns så lustigt att jag minns så många detaljer.

Jag vill bo på hotell.

Adios.