sånt som inte får plats i andra kategorier

Domino

december 28, 2008

Tanken slog mig, och jag undrar varför den inte har slagit mig förut. Jag har vetat ganska länge att nästa år är 2009. Och jag insåg ju för ett tag sedan att jag har levt längre på 2000-talet nu än vad jag någonsin gjorde på 1900-talet, jag har passerat den gränsen och det finns inte direkt någonting som kommer att förändra det.
Men jag insåg inte förrän nu att nästa år är det sista året på det här decenniet. På 00-talet. Mitt första hela decennium (även om de åtta åren på 90-talet nog var händelserika så att de kunnat räknas som tio – att födas, att växa upp, att börja en författarkarriär och en besatthet som aldrig slutade), mitt första hela decennium och snart är detöver.
Min rationella sida, och kanske den i slutändan allra mörkaste sidan hos mig, säger att det spelar ändå ingen roll. Att det finns ingen poäng, ingen anledning till att fästa så stor betydelse vid enskilda saker. Och händelser. Det finns ingen idé att tro på nyår eller på tanken att nyår kanske tar en ett steg närmare räddningen och ett steg närmare reningen. Det finns ingen mening i att fascineras av alla mystiska samband, det man skulle kunna definiera som slumpen, upptäckterna. Vissa ord som tycks återkomma vart jag än tar mig. Den magiska kontinenten.
Min rationella sida hånskrattar för det är ju trots allt bara blödig nostalgi. Min rationella sida säger att ett nytt decennium påverkar ingenting.
Resten av mig konstaterar att i december, det första året på det nya seklet, blir jag arton år gammal. Konstaterar att 2019 är jag följaktligen 27. Och undrar om tio år på 10-talet kommer att göra någon skillnad i intensiteten av mitt sätt att tänka och mitt sätt att vara, och konstaterar att det finns inget bra slut på det hela. Jag vill inte sluta vara emotionellt labil och på gränsen till förtvivlan, jag vill inte sluta tänka allt eller inget, jag vill inte sluta med någonting. Antingen får man världen eller så får man den inte. Den är svart och den är vit och den är fylld av intrikata mönster, komplexa seenden, och slutar man med det slutar man med allting.
Men jag vet inte. Jag vet inte om man kan vara 27 år gammal och låta världen vara cirklar av besatthet och förtvivlan. Jag har aldrig försökt. Jag fyllde just sexton och det känns som om världen är ett timglas och glaset har spruckit och sanden rinner ut nu och jag fångar den mellan tårna och jag gråter inte för det gör man inte ju äldre man blir man bara andas.

Förra året var jag för övrigt bjuden på tre nyårstillställningar. Jag slog handen för munnen och undrade hur det hände. I år är mitt första nyår hemma sedan 2005 och jag ler och nickar. Det är så här det ska vara. Jag har bäddat som jag vill ligga, eller som jag måste.
Jag bara hoppas att när världen går under ska jag skratta, för att det finns så mycket att se fram emot.

Kyssar
och
kärlek.

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Sandra december 28, 2008 at 11:13 e m

    Begränsa det inte till att nyår är milstolpen för ett år. Varje dag är väl det? Början på nåt nytt. Chansen till förändring, eller samma gamla skit.

    Om det nu kanske inte gör saken värre av att tänka så, haha. Tänk möjligheter. Det är alltid bäst.

    (Jag älskar alltid tanken på att jag skulle kunna göra vad som helst och bestämmer mig för att memorera en replik från en anime, eller nåt annat dumt som jag blir lycklig av. Inget känns någonsin bortslösat då. Inte ens tiden.)

    0
  • Reply C december 29, 2008 at 6:08 e m

    Tänk, i oktober 2014 har jag förhoppningsvis levt längre tid på 2000-talet än på 1900-talet.

    Och redan att sju år kan kännas som åtta är väl ganska imponerande…

    0
  • Leave a Reply