Orientering

Man måste veta varifrån man kom för att veta hur man ska gå vidare.
Annars är det så lätt att gå vilse.
Och jo, sedan har jag ju alltid älskat nostalgi, också.

2001 var året jag skulle fylla nio. Jag gick i fyran, i musikklass. Min hjärna tänkte ut konspirationsteorier om andra människor och kände sig ständigt hotad – men jag gissar att det var på ett naivare och finare sätt än vad det skulle vara senare.
Jag lät alltid mycket som liten. Det gör jag väl fortfarande, i och för sig. Men det var jobbigare då. Jag var alltid tjejen som var så kaxig. Och som syntes så mycket. Och som i och för sig var väldigt rolig. Jag fick alltid folk att skratta väldigt mycket. Ingen skulle ha tänkt på mig som blyg. Eller tystlåten. Men jag såg mig egentligen som båda. För innerst inne var jag ju fortfarande fruktansvärt blyg och livrädd för att verkligen prata med människor. Och tystlåten var väl allt jag alltid hade velat vara, men aldrig blev, för jag… var jag. Och det var ganska svårt att inse.

2001, vi bodde fortfarande kvar i vår gamla lägenhet. Jag tog halvtimmespromenader ibland efter skolan och kände mig som en fin och duktig människa. En gång när jag kom tillbaka från en sådan berättade min pappa att de hade kört in flygplan i en stor byggnad i USA, World Trade Center. Jag tänkte jaha varför är han upprörd folk dödar ju varandra överallt hela tiden, men när min mamma sa Du ljuger är det verkligen sant? när min pappa berättade det för henne när hon kom hem antar jag att jag insåg att det var allvar. Vi pratade om det i skolan dagen därpå. Jag tror inte att någon sa något vettigt.

Jag brukade tänka att en dag skulle en talangscout komma fram till mig. Och säga att herregud flicka, du är en så otrolig skådespelerska. Jag ser ju hur du spelar allting med alla människor hur du döljer ditt inre lidande så TAPPER och otrolig precis vad jag behöver till min nya pjäs/film/allting…  Och jag skulle bli världsberömd och räddad och aldrig behöva tänka mer på någonting och jag skulle köpa så otroligt många barbiedockor för pengarna och det skulle vara underbart.
Och så skulle jag bli författare. Världsberömd och begåvad. Jag har alltid vetat att det är mitt egentliga öde.

Jag brukade gå in på en hemsida om växthuseffekten och läsa om hur man kunde spara energi och vara duktig. Sedan blev jag besatt av att släcka lampor och duscha korta tider… jag läste hur mycket energi jag kunde spara och liksom samlade på det. Redan då måste jag ha älskat att samla på saker.
Jag minns en vecka då jag skapade en egen liten ritual. Varje gång jag kom hem från skolan duschade jag snabbt och kallt för att spara energi och använde ett ekologiskt schampo och sedan satt jag i min systers rum och läste i Bibeln, och jag kände mig lugnad, som att jag gjorde någonting som var bra, som att jag långsamt skulle bli helig.
Sedan slutade jag. Men jag tycker fortfarande om religiösa saker, helt enkelt för att jag tycker att tro är oerhört vackert. Jag kan inte alltid tro men man kan alltid försöka be helt enkelt för att jag tror… jag tror att människor mår bättre av det. Man kan rädda sig själv lite från den totala ensamheten och jag tror att det är värt så mycket mer än vad många inser.

Jag skapade egna världar där jag satt och lekte för mig själv. Det fanns andra människor att leka med, också. Jag hade vänner, men jag kan inte minnas riktigt vad jag tyckte. Tanken att jag skulle ha kunnat vara helt ensam fanns nog inte för mig, däremot tyckte jag att det var jobbigt att säga till vänner att man inte ville umgås med dem. Bara för att man inte hade lust. Hellre ville vara ensam. Det måste ha varit där någonstans jag började med ändlösa bortförklaringar… sådant blir så tröttande i längden.

Egna små världar. Jag och mina barbiedockor, min värld av playmobil, det var så jag lärde mig skriva. Visst skrev jag ibland när jag var liten, jag har enstaka verk från hela min uppväxt. Men framförallt minns jag ju sådant jag lekte. Jag lekte fram ändlösa ord och formuleringar det var magi och det var så självklart; ord har alltid haft sin egen speciella magi.

Jag trodde så mycket. Jag trodde så lite. Saker var enklare men ändå tusen gånger värre.
Jag är nostalgins drottning, så, ja. Självklart längtar jag tillbaka dit. Några år senare känns det som att allting bara skulle rasa samman en aning ändå, men då var det ändå… jag vet inte.
Men jag tror egentligen inte att det vore bättre att vara där. Jag mådde inte bra, och jag var aldrig barnslig och naiv. Hur mycket jag än försöker lura mig själv det.
Man måste veta varifrån man kom för att veta hur man ska gå vidare. Men för den skull behöver man ju inte bli livrädd och försöka springa tillbaka.
… jag tror det är roligare att upptäcka nya vägar då.