hud i halsen

Det är länge sedan jag lyssnade på Tori nu. Tori Amos, den första artist jag lyssnade på och verkligen älskade och gillade och intresserade mig för och kring och så vidare.
Jag började lyssna på henne i sexan. När jag lyssnar på Little Earthquakes är det fortfarande 2004 och jag tror att jag vet allt om ensamhet och jag tror att jag vet ingenting om ensamhet och rätt vad det är är jag på körläger i Mariehem och sitter och äter chips i ett hörn och badar i trettongradigt vatten.

Jag vet inte om jag tycker det blir lättare att leva ju äldre man blir. Kanske inte i samma utsträckning som jag trodde att det skulle bli, i alla fall. Men det blir lättare att minnas vem man var och inte hata det. Jag älskar den jag var då. Jag skulle vilja krama henne och viska att teoretiskt sett kommer allt att gå bra. För teoretiskt sett har allting gått bra för mig. Det går bara bättre, och bättre, och bättre.
Min förvirring var, och kommer alltid att vara andra människor. Och teoretiskt sett har det ju gått ganska bra med det där, eller hur?
Det finns en massa människor i mitt liv. Och jag finns i en massa människors liv. Och det är bra. Någonstans måste det ju vara bra eftersom det var allt jag någonsin önskade en gång i tiden.

Men Tori Amos.
Hon är fortfarande magnifikt, fantastiskt bra.
Och jag, jag är också det. Magnifikt, fantastiskt bra. Bara att ikväll är jag tårmild och nostalgisk, men jag menar, det måste man ju få vara ibland också, eller hur?
Nu ska jag skriva och dricka kanel/vaniljte. Det känns som en så lämplig sysselsättning, kvällar som denna.