dilemma

En gång i tiden när jag kommenterade bloggar fick jag känna mig som den enda som hette Ulrika. Det är inget egentligen vanligt namn.
MEN NU HETER JU VARENDA MÄNNISKA DET! (stor överdrift men likväl). När jag läser igenom kommentarerna hos andra undrar jag ”jaha, har jag skrivit detta?” tills jag inser att… det är någon annan med samma namn som jag.

Ett stort problem, förstår ni. Jag läser fler bloggar än jag vill erkänna.

Men jag har börjat kommentera som ”Ulrika Nettelblad” i stället. Känns ju lite flashigt också. OOOH mitt efternamn liksom.
Men samtidigt… det känns som om jag är så självgod/pretentiös/pompös. Som att jag tror att alla ska veta vem jag är om jag skriver mitt efternamn. Som att jag tror att jag är Hanna Fridén. Eller att jag kommer bli.
Jag vill inte vara en av dessa naiva bloggare som tror att JA JAG KOMMER BLI KÄND! För jag kommer inte skriva så provokativt, och jag kommer inte vara så modefanatisk.
Jantelagen har mig i ett järngrepp i just det här fallet. Eller egentligen inte, jag vill bara inte förlora min stolthet.

Detta, mina vänner, är för övrigt ett exempel på att jag tänker. För mycket. Sådana här små grejer tar upp stor del av min tankeverksamhet. Eller, det skulle vara en stor del av normala människors tankeverksamhet, men jag har relativt hög IQ så då måste min hjärna fylla ut sig med onödiga tankar.

Nu ska jag äta frukost. (JORDNÖTSSÅS HERE I COME!) Senare ska jag städa mitt skrivbord och scanna in bilder jag har ritat.

Adjö.