Ibland skriver jag dikter. Inte så ofta längre, men någon gång i början av augusti producerades i alla fall de här.
Pneumoni
jag blev aldrig någon stor poet
för jag smittades aldrig av tuberkulos
trots ryssarna som hostade den eländiga dag i december
när mina axlar sjönk i armar under en resa över havet av vilken man senare mest skulle minnas
räkpizza
och förnedring
jag längtar efter dig
så att jag rasar inuti
det bor en avkomma där, de
säger att den är din
ibland vaknar jag om morgonen och minns inte att det är sant
jag vet fortfarande inte om det är min längtan
eller min trygghet
som bor där inne
kyss mig tills jag faller när du kommer hem för jag klarar inte mer
mina lungor är tumörer av alla ord jag aldrig sa
innan tiden hann ikapp oss
för det bävar jag.
—————————————–
Midnatt
jag tror att ett återkommande tema brukade vara
att orden saknades
och om det försökte jag skriva
i världen
utan formuleringar
de har saknats så
många år
ända sedan
jag
dog
jag kom visst aldrig
igen
—————————————–
De byter månad nu och jag är bitter
jag hatar dem,
de vackra kvinnorna för de
smakar ångest i käften och vodka i strupen och
whiskey i juiceflaskor tillsammans med annan nödvändig utrustning
som ett
självmords-kit
på den tiden då jag tyckte så mycket om saker
som grupperades efter kategori
jag hatar hur de bränner i bröstet när jag är för bitter för att älska
när orden sviker och sanningen svider
och saknaden smider långa rankor av evighetstankar som bankar
en stank här som
drar och förnedrar
jag hatar alla ord som vi spelar
jag hatar alla försök till spontanitet som om
vi båda bara lekte den perfekta kontaktannonsen JOVISST
kan vi båda skrika
vi älskar höstpromenader
det goda livet
och spontanitet men
ingen människa är ju det där
ingen människa är en
kontaktannons
bara en unken representant för sig själv
som desperat försöker
odla sitt eget varumärke
som de säger i
karriärcoachingsartiklarna
i tidningen
jag har inget varumärke
min näsa var alltid för stor och
på det viset föll all möjlig image
all stolthet i kvinnlig skönhet
och jag tappade förmågan
att ta livet av mig för att bli en legend
någon gång samtidigt som jag blev det där de kallar
lycklig
—————————————–
Septembersaliv
kanske har tiden runnit ifrån dig igen men
vad jag har hört
tillhörde den dig aldrig ens
vi slappnar av och hoppas att cancern
i våra huvuden
sprakar sönder
då
men jag har dina läppar under huden och jag kunde aldrig förneka dem
ett crescendo som aldrig upphör
en andlöshet
som pulserar
inuti
varje sekund vi
älskar
linda in dig i mig tills jag springer sönder hjärtat
smek mig som syskonskaror
rör mig i magen så att marken gungar
sälj mig som gamla varor
för mig i förtid från frätta färger
fira fingerade fester
säg alla saker jag aldrig säger
svälj mig som gamla
rester.
No Comments