Jag börjar skriva det här inlägget och klockan är 11.00 svensk tid och 12.00 finsk tid och det spelar mer roll än vanligt eftersom jag befinner mig mittemellan länderna, inte bara i identitet och livsvillkor utan rent fysiskt. På en finlandsfärja, en av de stora båtarna för en gångs skull för den lilla färjan som tar kortare tid ligger på dock i tre dagar till.
Det är dansbandsvecka sägs det i båtens kryssningsprogram, imorse ropade Tony Irving i högtalarna att vi alla är välkomna på stretching med honom för att ta hand om ömma muskler efter gårdagens dans. Jag steg på 07.30 (finsk tid, eller borde jag säga att den är åländsk, är även tiden något en halvsjälvständig plats behöver hålla för sig själv, är åländsk tid över huvud taget finsk?). Mina muskler är inte ömma men kanske är jag trött. Jag har gömt mig i hytt 2007, en piccolohytt under bildäck för fem euro, för att få läsa och skriva ifred. Åt frukost innan alla dansbandsdansarna vaknat, 07.30 (svensk tid). Risifrutti med rabarberkompott var så sött och surt och krämigt, jag åt tre portioner. Jag läste hundrafemtio sidor i boken jag läser (Empire of pain av Patrick Radden Keefe) och drack två koppar kaffe. Morgonen gick från mörker till gryning, havet väldigt utanför.
Ingen ville mig någonting.
Jag har levt 11374 dagar. Mitt bokmanus är 67 A4-sidor, eller 41018 ord, eller 223912 tecken. Jag tvekar inte kring ords betydelse men jag tvekar kring min förmåga att ge betydelse till just mina ord. Ge mig något handfast och på samma gång abstrakt, låt mig göra något annat, låt mig räkna istället. Ge mig statistik och rutor, logik och val, mindre av mig, mer av andra, mindre av mina ord, mer av andras.
Varför skriver man någonsin romaner, är det som att föda barn, att man glömmer hur det känns mitt i, innan det är över.
(och ändå – värt det?).
Klockan är 11.23, svensk tid. Jag kommer att tidsinställa det här inlägget. När ni läser det är det en annan dag, och jag sitter på föreläsningar. Kommer det att gå att mäta min förundran inför att mitt yrke handlar om så spännande saker? Hade det fångat allt det omätbara i en hänförelse.
Och nu jag ska hämta en kopp kaffe, släcka lampan så ljuset inte stör min fantasi, sätta en timer på fyrtiofem minuter, och skriva på en berättelse som rör sig i kringelikrokar men kanske inte hittar hela vägen fram.
Vi hörs när vi hörs, jag vet inte om hur många dagar, jag har visst inga siffror på det.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
2 Comments
Tycker första stycket är så fint formulerat, ”det spelar mer roll än vanligt eftersom jag befinner mig mittemellan länderna, inte bara i identitet och livsvillkor utan rent fysiskt”.
Jag kan tänka mig att färjor är en bra plats för att få skriva ifred. Min bästa plats för skrivande/jobb/allt som kräver koncentration är att befinna mig på ett tåg, att vara fast på en plats. Har förövrigt åkt färja mellan Stockholm-Helsingfors två gånger de senaste två åren och har älskat känslan av att vara på väg, att vara onåbar på sätt och vis, att kunna stänga in sig i en trång liten hytt. Men lider alltid med er ålänningar som får kliva på/av de större färjorna vid så konstiga tider (ofta mitt i natten har jag förstått det som?).
Talens skönhet, sinne, verklighet och länken mellan. Il volo dei numeri.