Det är lördag kväll och jag ska alldeles strax skriva på min bok.
Jag gör andra saker också, även om man inte skulle tro det. Idag har jag burit bort en dubbelsäng och tunga garderober från Habaneros rum. Barnens farmor och farfar är här. Deras farfar behöver ett renoveringsprojekt när de kommer. Förra hösten fixade han Storasysterns rum.
Mina barn är omgivna av vuxna som var och en ger kärlek på sina sätt.
Släktdragen sipprar nedåt i generationerna, syns på olika sätt i mina barn. Vissa av dem löser problem genom att söka information i text, i böcker. Andra genom att hämta en tumstock och praktiskt undersöka vad som får plats.
Det är en dag då jag har promenerat mycket i den kyliga blåsten, den bleka novembersolen, och det har utgjort en djup, stillsam lycka. En tacksamhet över att vara vid liv och att tycka om november. Löven som faller från träden är en lättnad. Låt allt få svalna, falna nu, låt det vara stillsamt grått så att ett litet ljus känns lika starkt som en flammande solnedgång. Ge mig mörka kvällar, vind i håret, stormigt hav, dimma.
Nästa vecka har jag skrivledigt igen, stipendiet jag fick från Svenska kulturfonden.
Jag är förväntansfull och jag gör tusen avväganden. Jag vet inte hur mycket jag ska pressa mig igenom de ögonblick där jag står och stampar, vet inte om jag ska söka inspirationen i annat eller gräva mig ännu djupare in i texten.
Fördelen med att skriva på dagarna ett tag är att man hinner båda. Jag kan läsa den där boken, och se den där filmen man tänker kan inspirera. Jag kan skriva.
Jag sitter med 36 000 ord. Vissa scener är så redigerade att jag inte vågar röra dem, ungefär som när man klipper luggen och vet att en millimeter till som bara ska ordnas lite kan bli det som istället får helheten att falla.
Annat ser ut såhär:
Nu ska jag försöka göra något med det.
3 Comments
”så att ett litet ljus känns lika starkt som en flammande solnedgång”. Rysning <3
Känner igen mig i att tycka om november. Mina kollegor och andra människor omkring mig beklagar sig över mörkret och de gråa dagarna. Och jag tycker bara det är ljuvligt att omfamnas av mörkret. Att gå en promenad en kväll då regnet nästan ligger helt stilla i luften och det blir ett drömskt dis. Att cykla hem i mörkret efter jobbet och se lyktstolpar som lyser upp de färgglada löven på de träd som ännu har löv kvar. Det är sånt mys tycker jag!
Det vackraste jag någonsin sett någon skriva om hösten är för övrigt ett utdrag från ett brev skrivet av Fredrika Bremer:
”Vart har sommaren tagit vägen? Jag har knappt vetat av den i år. Men lika mycket! Den är i alla fall ej min årstid. Hösten, hösten är det. När jorden lyfter mognande skördar mot himlen, då längtar också jag, då tränger min själ till att även hembära sin skörd, sina korn till det allmänna. När luften är tung och skogen sörjer, och molnens tunga ögonlock synas färdiga att framsläppa tårar, då är min själ så underligt ett med naturens, med Nordens, jag vet icke vilken vemodig fröjd griper mig, vilken oro, fyll av ro, fyller min själ och låter den blomstra, i det den svävar över vissnande liv. Hur det kommer sig vet jag ej, men jag lever aldrig så starkt som om hösten, och detta inre liv är min högsta njutning i livet.”