Jag börjar skriva det här inlägget medan middagen är igång. Klyftpotatisen är i ugnen och zucchinibiffarna i stekpannan och datorn står på köksbordet. Vegobiffar blir alltid bättre när jag inte är där och petar, när jag glömmer bort dem lite så de hinner få yta innan jag vänder dem. Då kan man hinna skriva några rader.
Det är den första dagen av en vecka tjänstledigt för att skriva. Jag fick ett stipendium från Svenska kulturfonden, jag tar ut det som enstaka veckor här och där. I september, november, december. Kanske något på andra sidan årsskiftet också.
Det är den första dagen, av den första veckan. Jag har skrivit i omgångar, fyrtiofem minuter i stöten, jag har tagit raster då jag gör något fysiskt, handfast. Plockar fallfrukt i trädgården. Rensar ett avlopp.
Jag har låtit händerna arbeta medan jag tänker på skrivandet, och vad det kostar.
Något om det ville jag berätta idag. Att i en period som den här hösten, när jag vill låta skrivandet ta en så stor plats, huvudrollen, så finns det inte oändligt med rum.
Alla sakerna som inte blir, jag ville säga något om dem, kanske syns annars mest det som blir.
Man undrar hur alla hinner allt, glömmer bort att det gör de inte.
Mitt skrivande kostar pengar. Även med stipendiepengarna kostar dessa lediga veckor mig femhundra euro per vecka jämfört med om jag hade jobbat på mitt vanliga jobb istället.
Mitt skrivande kostar mig ordning. Jag är ingen naturlig plockare och fixare hemma, det krävs ganska mycket energi och kraft för mig för att hindra ett hem från att flyta ut i kanterna till ett band av saker strödda omkring mig så att man kan följa spåren som med smulorna i Hans och Greta. När jag skriver så här intensivt som med boken den här hösten får det vara.
Mitt skrivande kostar mig skönhet. Jag går i alldagliga kläder som inte passar ihop i ett hem med alldagliga saker som inte passar ihop och det är inget vackert att vila blicken på men det går att sätta sig i sängen ändå, blicka ut mot utsikten från sovrumsfönstret, en höst som händer därutanför, och skriva.
Mitt skrivande kostar mig äventyr. Jag tackar nej, jag låter bli. Jag rör mig i min lilla bubbla. Jag stannar hemma om kvällen. Jag lägger mig tidigt, ska upp på morgonen till orden. Jag missar samtalen när det ringer. (Jag ringer upp sen och ber om ursäkt). Jag vänder mig inte utåt, mot världen, jag går djupt in, mot ett slags mittpunkt. Jag omvandlar min tillvaro till en repetitiv tristess på ett begränsat utrymme tills allt som finns kvar är att låta kreativitetens kraft bända upp det.
Mitt skrivande kostar mig den här bloggen. Just nu, menar jag. Allt det här är just nu. Skrivandet finns ju med hela tiden, men inte på det här sättet. Nu är det som en förälskelse, när man drunknar i en relation och låter den uppsluka en.
Jag har tänkt ofta den sista månaden på om jag är en idiot som slutat skriva här, och som fyller den här platsen med halvfärdigt och oredigerat när jag väl gör det. Kanske vore det fint att ha kvar en läsarskara som är intresserad av ens skrivande om man någon gång får ge ut en bok. Och jag har så många idéer. Så mycket jag hade velat göra här.
Men till och med detta behövde jag välja bort.
Det var länge sedan livet tillät mig att uppslukas på det här sättet.
Det var länge sedan jag kunde ta kostnaderna.
Nu är middagen uppäten sen länge, jag skriver det sista på mina rader. Alla barn är hemma från sina vänner, det ska läsas läxor, förhöras inför prov. Någon ska i duschen, någon annan ska hitta rena strumpor, en tredje, ska påminnas att packa en gympapåse.
Sedan, när allt är i sin ordning, ska jag sätta mig och skriva.
Kanske var det bara det jag ville berätta, igen.
Att det är skriva jag ska göra nu.
8 Comments
Jag tänker att vi som läser här finns kvar, att vi tittar in då o då och kollar om det kommit nåt nytt inlägg. Skriv på din bok, du. Vi är här.
Så fint, tack!
Låt det inte kosta sinnesro. Ingen oro för bloggskaran, vi kämpar på med vårt och läser det som dyker upp 🙂 skadar väl inte att något som är åtråvärt är lite mer sparsamt serverat emellanåt heller tänker jag…
Nä, det har du ju såklart rätt i. Har nog aldrig känt så kring bloggen tidigare, den är ju generellt ett helt luststyrt projekt! Men det är väl något med att välja bort det fast lusten finns, och att välja bort något jag vet brukar bli fint och uppskattat mot något som är mycket mer osäkert och virrigt. Men du har såklart rätt i att den som läser har annat att tänka på än hur mycket en blogg uppdateras!
Nej sorry ville inte antyda att det är mindre viktigt på nåt vis, menar att alla alltid har huvudet ngn annanstans och att det också ger en frihet? Och när något är intressant och bra så hittar man nog inte bara tillbaka utan uppskattar det kanske ändå mer, när man får sparsmaka. Och läser man dina texter så gillar man nog det 🙂 Strävar också ständigt mot att nå balans för allt man vill, utöver allt man måste, svårt ändå.
Tog det inte alls som nåt dissigt från din sida, reflekterade nog mest vidare och blev lite trött på hur det känns så ENORMA beslut i min egen värld medan det inte är så stora saker i verkligheten. Man blir lite knäpp av att vara hemma och skriva tror jag (såhär på dag 2 😅). Tack för att du läser, hur som helst!
Känner igen mig. Jag har tidigare gjort mycket så, mätt mitt skrivande i förluster av annat. Slagit det i huvudet på mig själv som en slags påminnelse om ”vem tror du att du är?”. Tycker det är fint att du ser det andra – ser om förälskelse. Och att man är ingen dåre faktiskt. Du gör helt rätt. Och stipendiet också! Grattis.
Kanske är man en dåre ändå, men det finns värre sorters dårskap? Folk ägnar sig åt passioner av alla möjliga slag, den här är ofarlig och stillsam i jämförelse med allt vad människor kan hitta på. Sen tror jag att det man kan ha sitt skrivande på olika nivåer, man måste inte nödvändigtvis ha ambitionerna där jag har dem – och då behöver man kanske inte offra lika mycket. och man måste inte välja bort lika mycket hela tiden, det kan få ha faser.