Väntan, väntan, väntan etcetera. Halvt sömnlösa nätter med värkande vader och en kliande kropp. Jag vaggar runt och klagar som en rysk babushka över min misär och mitt elände. Förklarar för en barnafader, som ännu inte hunnit kritisera klagandet, att jag är gången 40 veckor i morgon, så fullkomligt snart övermoget gravid man kan vara, och att jag då har all rätt i världen att klaga över alla möjliga krämpor. Annars brukar jag försöka undvika sådant. Klart man ska prata om det som är jobbigt om man behöver, men vinsten av att delge alla sina observationer kring olika kroppsliga besvär, den tycker jag brukar vara rätt låg. Sällan brukar ju deras sympati hjälpa mot ens ömmande stortån, knäveckseksem eller skavsår mellan låren.
Men nu är min tid. Nu har jag banne mig rätt att klaga.
Annat jag har rätt till:
– sitta vid tre på morgonen och glufsa Ben&Jerry’s, inte nödvändigtvis för att jag är så sötugen (fast jo, det också), men främst för att jag är uttråkad, frustrerad och ARG för att jag vill sova och jag somnar inte och det är så sanlöst tråkigt
– meja ner folk med mage och tyngd när jag går på stan och de inte flyttar på sig när jag försöker komma fram (gamla tanter skonas, men tonårsflickor vid god fysisk hälsa men påtaglig intellektuell seghet, i och med att de inte verkar märka att här kommer jag och jag ska förbi, kan mycket väl få sig en buff av magen och 70kg+-Ulrika)
– tvinga folk, främst de som är påtagliga orsaker till min situation, att hämta saker åt mig. Det här var alltid min drömbild av att vara höggravid, så jag försöker utnyttja den mycket: att ligga på en säng, med en bok, och säga Jag orkar inte resa mig upp hämta te åt mig. Jag orkar inte resa mig upp hämta glass åt mig. Koka färsk pasta, blanda med lyxig sås, häll upp ett glas julmust och servera denna exklusiva delikatess till mig på en bricka.
Ungefär så. Och det är ju rätt trevligt. Fast är man van att plugga-producera-kreativisera konstant, gå långa promenader och hela tiden liksom vara fascinerad och aktiv och med i vad som sker, då kan det bli lite rastlöst.
Eller väldigt rastlöst, till och med.
Rastlösheten ska nog botas en aning med att baka. Kanske göra lite ischoklad. Sådana saker.
Fast jag önskar att jag hade fler bekanta, här uppe. Jag vet nämligen inte vem som ska äta upp allt.
No Comments