(Jagform är inte samma sak som självbiografiskt. bara så ni vet. kyssar!)
Ister
Det brukade inte vara så att jag vaknade på morgonen och tänkte att jag skulle dö, men då brukar man å andra sidan inte vakna på morgonen och tänka att man ska leva. Men jag brukade vakna på morgonen och jag brukade dra täcket över huvudet, och när jag låg och darrade hysteriskt, då visste jag ju alltid att det redan var för sent. Jag visste att myrorna redan hade satt sig under mina händer och att hans blotta närvaro skulle skära upp handlederna, huvudet, huden, i självlysande rutmönster. Kanske att sanningen skulle kunna uttryckas så här: hans tänder lyste alltid i mörkret och det gjorde inte mina. För att jag höll käften stängd. Och då säger jag så enkelt. För att det är i leendena allting börjar.
Om du glittrade mig som svävande farkoster och magiskt förvandlades till alla ord på alla tusen språk som surrar i min hjärna, då finns det en möjlighet att jag hade kunnat älska dig, älska dig i stället för att hata dig, men när dina fingrar påstår att de kan upptäcka världen med mig enbart i mentala sammanhang och jag faller bakåt och inte andas luft längre men andas övergivenhet och patetik då tror jag inte att känslan kan beskrivas på något annat sätt än hat och då spelar det ingen roll om du inte finns då spelar det ingen roll om jag inte finns.
Om jag bara är ord som ligger under högarna av otvättade kläder.
Om all existens är ensamhet.
Ett behov av att leverera one-liners. Ett behov av att förstöra hela min kropp, min andning och mitt liv, men fortfarande kunna ångra mig senare. Det finns inga jävla möjligheter. Det finns bara svordomar och morgonsolen som skulle ha varit här nu om det var sommar. Jag skrev romaner för dig och du lyssnade inte. Och sedan skrev jag ärlighet, desperat och lysande försök till att förklara sanningen för dig, och det berusade mig som inget annat någonsin har berusat mig, och jag undrade varför allting höll på att falla kring mig, på samma sätt som snön inte längre faller i januari.
De säger att de vita fläckarna på naglarna beror på brister. Av kalk och av järn och av all annan skit man behöver för att leva. (om det nu är det man vill, jag menar, om det nu är det man någonsin har velat.) Men jag skrattar för jag vet att det är lögn, jag har läst det på mjölkpaketen, jag har läst det i dina ögon, det är inte alls någon brist. Det är bara det att man har utsatts för stötar. Det växer bort så småningom.
Och under tiden kan man måla över det med nagellack.
Ingenting tröstar dig, älskling, du förstår, det har aldrig funnits något kvar av dig att trösta. Man säljer sin själ till djävulen och man förlorar ingenting för vi är ändå alla på väg ner i helvetet det jävla helvetet som väntar på oss det kallas livets utförsbacke vi ligger i dödläget snart är vi i dödshalvan första halvan av livet försöker man dö, andra halvan leva, i båda fallen misslyckas vi alla lika kapitalt, det finns inget som heter döden. Det finns inget som heter livet. Det finns bara mitt äckel och mina blödande stumpar och min brist på berusning och min brist på kickar och min brist på ett eget personligt helvete. Älskling vill du bli mitt personliga helvete?
Galenskap vill du skära sönder min kropp i små bitar och lägga dem i säckar som du placerar ut i skogen, i vattnet, i hans ansikte.
Han andas grön luft.
Det här är undergången.
Oh you sick sick mind. De har aldrig rört vid mig. Jag faller sönder under deras händer jag försöker förstå varför de inte rör vid mig varför de aldrig har rört vid mig varför reser jag mig inte upp
Du är skratten jag drömmer ibland, men jag är så ledsen, du förstår:
Ronald McDonald. Han kom aldrig på mitt bröllop.
No Comments