dödsorgasmer

Jag hade egentligen velat ha ett fotografi till den här som… var mindre depression och mer galenskap. Men jag hittade inget lämpligt. Så palla.
Detta är i alla fall en svensknovell jag skrev natten till igår, när jag kom på att jag var tvungen att göra en svenskfördjupning. Och jag har inte skrivit en fullbordad novell på evigheter. Så givetvis måste ni få ta del av konstverket. Och ja, titeln är Fight Club-anspelning.

Det första steget till evigt liv är att dö
Det är roligt, för de sa alltid att av alla människor som någonsin övergivit mig, så är det Tim som övergav mig mest. Men jag tror inte att det stämmer, för nu när jag faktiskt är döende är det bara han som är här. Av alla människor som någonsin funnits, var det han som valde att återvända.
Blodet som strömmar från mina handleder. En så klassiskt tragisk scen. Och jag som trodde att jag skulle bli speciell och fantastisk, annorlunda, magnifik.
– Edith, säger Tim till mig. Du är inte som alla andra människor. Faktiskt tror jag inte att du är som någon annan jag har träffat.
Min hals som svider, men jag försöker att svara honom. Jag har alltid försökt svara Tim.
– Tack, säger jag.
Han skrattar. Min vän Tim, han låter alltid lika olycklig när han skrattar.
– Det var ingen komplimang, säger han sedan.
Lutar sig tillbaka mot toalettstolen och tänder en cigarett. Jag har aldrig känt en människa som har kunnat röka så attraktivt som han. Och under rådande omständigheter lär jag ju aldrig lära känna någon annan människa som kan det heller, konstaterar jag, för jag menar, jag är ju döende. Så lustigt. Hela situationen. Mina handleder och jag. Som om jag vore en annan människa.
– Det här är, på så otroligt många plan, det bästa som någonsin hänt mig, säger jag.
Han höjer på ögonbrynen.
– Att ta livet av sig?
– Ja. Eller, att vara såhär nära döden. Jag menar, man pratar om det. Alla pratar om det. Om och om igen pratar folk om det, de tror att de pratar om andra saker men det är egentligen bara döden. Vi hatar döden så mycket och därför har vi blivit helt besatta av den. Döden är vår nya pornografi. Men, alltså. Allt det här pratet. Det blir bara ett sånt antiklimax. Alla runkar till döden men ingen får orgasm.
Tim, han ler, och frustar genom sina näsborrar. Jag vet inte om det är ett skratt eller ens en reaktion över huvud taget. Har alltid varit svårt att veta sådant över huvud taget. Har alltid varit så fruktansvärt svårt att veta med Tim.
– Edith, säger han sedan. Åh, vad jag önskar att jag kunde vara lika naiv som du.

Att skära upp sina egna handleder är på så många sätt en så pass skrämmande och smärtsam upplevelse, att om någon innan hade kunnat förklara för mig exakt hur mycket smärta det innebar, hade jag nog aldrig gjort det. Oavsett hur väl man hade kunnat beskriva känslan av total frihet. Oavsett hur väl man hade kunnat förklara det rent gudomliga i känslan av att livet rinner ur en och det är det bästa som någonsin hänt en; jag hade ändå inte gjort det. För det måste, så att säga, vara självupplevt. För att man ska kunna förstå. Självupplevt mer än något annat här i världen.
Men jag har aldrig kunnat hantera blod. Det är en jobbig grej. Det forsar nu, över kaklet, badkaret, duschmunstycket. Rätt som det är upp i Tims ansikte. Han blir nästan äcklad när han drar bort det med tröjärmen; och då har han ändå alltid varit bättre än jag på att hantera den sortens saker. Min lilla Tim. Eller om jag är hans lilla Edith. Vem som är vems och vem som är minst har alltid varit en omdebatterad fråga.
Tim säger:
– Vill du spela schack?
Jag säger:
– Tim, jag håller på att blöda ihjäl.
Tim säger:
– Du kan få vara vit.
Jag vet inte om det är av politisk korrekthet som jag undviker att nämna att under rådande omständigheter kommer mina pjäser att vara allt annat än vita.
Jag vill egentligen inte spela. Jag tror inte att jag kommer kunna fokusera riktigt, så att säga. Men han har å andra sidan alltid varit något av en mästare, och jag har alltid varit något litet av ett geni, så just när vi spelade schack fungerade vi alltid rätt bra ihop. Vi tog alltid allting ett steg längre, så att säga.
Han ställer upp pjäserna ruskigt fort. Det gör mig så stressad och jag skyndar mig och det stänker blod över hela schackbrädet, över till hans sida. Han rynkar på ögonbrynen.
– Alltså, det här med att skära upp handlederna är ditt val, säger han. Inte mitt. Så låt det inte gå ut så förbaskat mycket över mig.
Hästen från g1 till g3. Min standardöppning. Få ut hästarna på planen så fort som möjligt, rent allmänt, så jag kan få använda dem.
Hästarna är ett av schackspelets mest underskattade pjäser. Kanske för att deras rörelsemönster är så märkligt, så de kan vara så svårtolkade ibland. Men det är de som gör dem så magiska. De följer ett mönster som alla andra, men det är bara vissa som kan upptäcka det. Som jag. Det är kanske bara som jag.
Äsch. Jag ska sluta att prata i metaforer. Alla vet varför jag sitter mittemot honom och blöder sönder världen och det har inget som helst med hästarnas mönster att göra det handlar om mig och människor, det handlar om människor och mig.
– Jag tror, mumlar Tim mellan tänderna, att du försöker vara ett pussel, Edith. Hela tiden sprider du ut bitarna, och du tror och tror och tror att någon ska komma och plocka upp bitarna.
Bonden på E7 till E6. Tims klassiska öppningsdrag. Han vill få ut sin dam, han älskar henne för att hon kan springa överallt. Hästarna är till för att överlista de andra pjäserna, visst, men damen är totalt makt. Hon går åt alla håll och stryper alla med sin totala styrka.
Så feministiskt, hade man kunnat tycka. I alla andra sammanhang än detta, för det spelar ingen roll längre. Och det gagnar inte ens metaforen.
Jag svarar honom inte. Det är svårt att svara. Bara… tänka. Det är länge sedan jag var bra på att tänka. Hade jag varit bra på att tänka hade inte mitt badrumskakel varit täckt med intorkat blod. Hade jag varit bra på att tänka hade jag varit färdig och lycklig och magnifik vid det här laget. Hade jag varit bra på att tänka hade jag haft sex med Gud.
– Tankar, säger jag, fast jag är inte medveten om att jag säger det högt, tankar mäts inte i kvantitet utan i kvalitet. Jag, till exempel, jag tänker tanke efter tanke efter tanke så jag tänker ju jävligt mycket men allting är bara rundgång, som med mikrofoner på b-konserter, förstår du vad jag menar? Allting bara tjuter i öronen. Tinnitus fast tusen gånger värre. Mina tankar, förstår du. Eller det är väl det du inte gör, kanske? Förstår, menar jag!
Det är så lustigt. Alla dessa månader och år som jag gick och bara lyssnade på Tim när han pratade och bet mig i läppen för att jag aldrig visste vad jag skulle säga till honom, för att jag aldrig kunde hantera honom. Och jag trodde aldrig att han skulle lyssna, men han sa åt mig att börja prata mer med honom, för att då skulle han lyssna. Han sa, han lovade att om jag bara pratade mer så skulle han lyssna.
Och nu är jag snart på väg till döden och något av det sista jag provar är inte LSD eller att bajsa på mig offentligt eller något annat stört man aldrig skulle ha gjort i verkliga livet, utan att undersöka om Tim faktiskt lyssnar på vad jag säger när jag pratar. Det gör han inte. Men det är okej. Jag har inte heller någonsin lyssnat på mig själv.
– Men Edith, ingen plockar upp pusselbitar. Bara så du vet. Folk orkar inte lägga pussel längre, vet du. Folk orkar för i helvete inte ens lösa labyrinterna de har i Kalle Anka! Det enda folk orkar är att vara feta och äta hamburgare, okej? Och de är jävligt nöjda med det.
Säger han. Och röker ytterligare en cigarett. Tim, han har aldrig varit fet i hela sitt liv. Tim, han har egentligen ingen aning om någonting. Synd att det skulle ta mig så lång tid att inse det och att det skulle vara så för sent när jag väl inser det.
När jag var liten älskade jag cigarettrök. Jag brukade gå och ställa mig vid människor som rökte, sluta ögonen och dra in allt genom näsborrarna och vara alldeles lycklig i flera minuter. Sedan fick jag astma och små attacker varje gång någon rökte i min närhet, och jag tröttnade. Men när Tim blåser rök i ansiktet på mig är det, inte okej, men på något sätt rätt festligt. Det känns som att det finns så mycket mer att tänka på. Som att det känns som att om jag faktiskt slöt ögonen nu skulle det svartna för allting.
Alla färger är skarpare och allting är ändå så mycket suddigare. På galenskapens gräns hittar man alltid nya vägar, och bredvid döden är man alltid som lyckligast. Fast jag skulle gärna vilja vinna mitt schackparti nu. Det känns så dumt att lämna det oavgjort på så pass obestämd tid som döden ändå innebär.
Fast kanske att vi alla ska återuppstå på den sista dagen. Möta våra synder, och Jesus. Det vore intressant. Jag tror Jesus skulle vara väldigt rolig att föra diskussioner med. Fast jag skulle säkert bli så frustrerad om jag var hans vän, för han skulle alltid älska Gud mer än mig. Men jag tror inte att han var så präktig som folk hävdar. Jag tror snarare att han var väldigt, väldigt förvirrad. Och indirekt tog han ju livet av sig. Så jag borde ju känna sympati med honom.
– Vad tycker du om Jesus då? säger jag faktiskt till Tim.
När man ändå pratar, kan man ju lika gärna prata mycket.
Han svarar inte. Bara ler mot mig i mörkret, för ja, det är väldigt mörkt här plötsligt. Natt, kanske det kallas. Eller så är det bara jag som har tappat känslan för natt och dag.
Eoner av tid skulle kunna passera medan världen rinner ut ur min kropp. Jorden snurrar och jag blöder sönder. Går sönder. Skrattar sönder mig, för plötsligt vill jag väldigt gärna skratta. Det finns något väldigt komiskt i situationen. Hela den här grejen att försvinna, så väldigt roligt. Döden, döden, döden, så underbart fantastiskt roligt. Jag skulle kunna kräkas av lycka.
Framförallt som jag är på väg att förlora.