Det är ju bara text.
Man skriver en mening och en annan följer och alltihop bildar något slags internlogik. Allting en del av den värld jag själv skapar.
Det skönlitterära skrivandet är en sådan intrikat kombination av det nästintill transcendentala (man leker trots allt Gud, om än under kontrollerade former) och detta simpla faktum: det är ju bara text. Man skriver en mening, och man skriver en annan. Man väljer ett ord, och man väljer ett annat. Ja, alla detaljer hade kunnat väljas annorlunda. Ja, alla idéer hade kunnat vävas samman på nytt och bli något annat. Men det är inte livsavgörande. Det finns faktiskt saker här i världen som är livsavgörande, och nej – mitt skrivande kommer aldrig att vara en av dem.
Man skriver en mening och en annan följer och alltihop bildar något slags internlogik. Allting en del av den värld jag själv skapar.
Det skönlitterära skrivandet är en sådan intrikat kombination av det nästintill transcendentala (man leker trots allt Gud, om än under kontrollerade former) och detta simpla faktum: det är ju bara text. Man skriver en mening, och man skriver en annan. Man väljer ett ord, och man väljer ett annat. Ja, alla detaljer hade kunnat väljas annorlunda. Ja, alla idéer hade kunnat vävas samman på nytt och bli något annat. Men det är inte livsavgörande. Det finns faktiskt saker här i världen som är livsavgörande, och nej – mitt skrivande kommer aldrig att vara en av dem.
Dagar när var mening som följer på mening tycks stolpigare och tråkigare än den andra, dagar när varje detalj känns illa vald men jag ändå inte kan tänka mig en bättre, dagar då jag skrattar åt mig själv för att jag följer en dröm som trots allt bara är en dröm och egentligen illa korrelerad med verkligheten, då påminner jag mig om just detta.
Det är bara text.
Och jag tycker den är rolig att skriva.
Alltså, så förbannat rolig, att skriva.
Alltså, så förbannat rolig, att skriva.
Det räcker så.
0
7 Comments
Det här var ungefär precis vad jag behövde läsa just nu.
Ja, jag håller med juryn: jag fick också le och skratta om vartann när jag läste din Route 66.
Du är en fantastisk författare! Lycka till framgent!
Hej Ulrika. Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men jag och du lagade en gång middag i Agnes kök en sommardag för flera år sedan; Agnes skjutsade dig på sin cykel och du var livrädd och jag tror att du stannade hos henne en dag eller två. Idag såg jag dig i tidningen, att du har vunnit Lilla Augustpriset! HUR STORT är inte det? Jag får lov att gratulera! Jag tänkte först när jag såg bilden: men vem är den där tjejen i röd basker (antagligen för att det låg något bekant över dig), och när jag läste ditt namn så klickade det och jag insåg att jag ju faktiskt träffat dig! Och så mindes jag också att vi haft någon kort blogg-kommentars-relation och så tänkte jag att "var försvann din blogg någonstans i cybervärldens virrvarr?" Och så hittade jag den. Men först och främst, vad stort med ett sådant prestigefullt pris! Fick du det för någon text du har skrivit eller hur gick det till? (har verkligen ingen aning om sånt där) 🙂
Åh, vad lustigt att ditt senaste inlägg handlar om skrivkramp. Det gör mitt med. Men jag tror faktiskt att jag ska dö när jag inte kan skriva och jag behöver det nästan lika mycket som verkligheten.
Jomen visst kommer jag ihåg dig! Mycket väl. Förknippar dig utöver skrivarintresset också med te och god musikssmak, kan det stämma månntro?
vad roligt att du såg mig i tidningen. Jo man skriver en novell och skickar in till en tävling, sedan väljer de ut sex som blir nominerade och får åka på Augustgalan i Stockholm, och en av dem får priset! den är för personer mellan 16-20 så du kan ju skicka in en novell nästa år, deadline brukar ligga i början av september någon gång. det var väldigt roligt att få åka, rent bortsett från vinsten – det är fantastiskt at få uppskattning för sitt skrivande.
Man dör inte av skrivkrampen, men visst känns det ibland som att man behöver skrivandet – jag vet inte om jag står ut med verkligheten om jag inte får det. i de lägena får man nog tänka att man inte måste skriva något produktivt, alltså något som alla andra ska läsa och gilla eller ogilla. Man behöver bara skriva, något, och så räcker det. som att andas ungefär, det gör man ju inte för att alla andra ska kolla på en.
hur leker livet för dig?
Åh vilka trevliga förknippningar! Det stämmer mycket väl, i så fall måste du ha god musiksmak, du med. Vad kul att du berättade hur det gick till! Det verkar verkligen jättespännande. Hur var galan? Var det mycket folk? Många stora författare och annat lite halvkänt folk? Ja, utan uppskattning är det inte lika lätt att fortsätta. Och fin liknelse till att andas – ofta känner jag att man behöver skriva av sig, bara pränta ned tankar och känslor för att få lite ordning i huvudet.
Livet leker fint med mig, efter studenten har jag stannat i Gävle och sökt jobb, utan större framgång, och i vår ska jag läsa franska i Uppsala.
Och du har blivit mamma till och med! Vad vackert! Och vad härligt att du satsar helhjärtat på skrivandet. Det är modigt. Kram