En snöig lördag i april

Jag bloggar från mobilen. Aldrig har det hänt.
Kanske kan den begränsningen ge en annan ton. Alla skrivandets begränsningar som ett sätta att slipa sig, skapa skärpa i det som flyter ut till otydlighet.

Jag ville bara säga hej. Kanske ville jag också säga: inget är någon fara. Tystnaden här uppkom på grund av vårkvällarna och bokklubbarna, uppträdandet där jag läste min text, forskningsrapporten som skulle skrivas färdigt och som jag vred mig över i en prestationsångest som aldrig var proportionerlig till situationen. Tystnaden uppkom för att jag inte skrev,  för att jag åt ostar och drack fläderläsk och spelade sällskapsspel. Tystnaden uppkom på grund av ljuset, det här årets råa ljus, det obönhörliga, trädens kala skuggor så hårda utan bladverkens silande skydd. Jag skriver om det varje år, ska aldrig våren komma säger folk i kylan, jag välkomnar varje dimmig disig mulen snöfylld dag jämfört med sned sol som skär i huvudet och själen, men jag vet också: försommaren, sedan, kan komma som en lång utandning, det finns ett ljummet välkomnande när huvudet vant sig vid årstidernas omställning.

tystnaden uppkom medan jag lyssnade på Hundhimlens Hundra år och de sjöng nu står minnena på kö för att sänka mig och jag tänkte att så många år har jag älskat den låten och ändå har jag aldrig tänkt på hur de orden berättar precis hur det är, och särskilt den här tiden på året, och sedan googlade jag raden, och den första träffen var min egen blogg, för inget är nytt under solen, inte ens under den brutala skarpa solen i april.

Tystnaden var stor, den gällde all text, romanen död framför mig, kanske är tystnaden ett format för att tänka, kanske är tystnaden det som möjliggör språkets återuppståndelse när väntan är över. Och nu reser jag till Stockholm själv en helg, nytta och nöje, det utskrivna romanmanuset och ett block att skriva blogginlägg med i ryggsäcken.

Hur allting fogas samman till sist. Jag vill inte vara tyst, ge mig min röst.