Reboot

Det blev inte skrivet den här veckan på sättet som jag hade tänkt, det var visst en sådan vecka. En vecka av tassande Habanerosteg i natten, av känslan av en femåring som kryper in under ens täcke, pressar sig mot ens rygg. Det hade kunnat vara mest mysigt om det inte vore för den vilda energin som finns i Habanero, också vid midnatt. Runt, runt kan hon snurra och rulla när hon smugit sig ned i ens säng, sedan plötsligt muttra saker i ens öra som hon är missnöjd med, som om detta är det optimala tillfället att debattera. Som Mamma, varför har du inte köpt ett annat lördagsgodis, jag gillar inte sorten vi har eller mamma, VARFÖR tog du bort nattlampan från mitt rum? och svaret för att du riktade den rakt i ditt ansikte så den skulle lysa på dig som om natten var en solsemester, du vaknade mer när du hade den duger liksom inte, och plötsligt i midnattslakanens snurr väser hon du fattar väl att jag har sett var du lagt den. Den är på den högsta hyllan. Om jag ställer en låda på en stol och ställer mig på den kan jag nå den. Fattar du inte det?

Om dagarna tänker jag om Habanero att hon är en liten flicka som måste växa ikapp sin egen hjärna.
Om nätterna tänker jag på säkerhetstjänster och förhör, hur de håller människor sömndepraverade för att de ska tappa garden, bryta samman och berätta allt, korsa sina egna gränser många gånger om i den dimma som uppstår när man aldrig riktigt sover men inte heller orkar vara vaken.

Men även om hon är typ KGB älskar jag ju henne till döds, förstås, det vet ni ju, det vet ju jag också fast kanske vet jag det ännu mer nu när jag har fått sova en hel natt i natt och dessutom en powernap efter att jag kom hem från jobbet idag. Glöm aldrig varför det heter sova på saken. Det är för att man ska krypa ned under täcket och försjunka i tung koma innan man försöker få något vettigt gjort, eller fattar ett enda beslut större än vilken pyjamas man ska ha på sig. Ångra aldrig en sovstund i småbarnslivet, det har jag ju alltid sagt. 

Och så är det plötsligt fredagskväll, och alla andra i huset sover utom jag. Jag äter frusna hallon som små karameller och dricker blåbärste och läser romaner. Upplever skymningen på balkongen och drar in doften av när sensommar går över i höst. Av fuktigt gräs, äpplen som fallit till marken, röken från någon i grannskapets skorsten, luftens råhet, vindarnas salt, jord.

Och dessa stilla ögonblick som är bara mina är också liv, kanske inte den sortens som går till historien men kanske den sortens som är exempel på varför jag inte vill leva mitt liv med intentionen att bli historisk.

Och när tekoppen är urdrucken, hallonskålen tom, kapitlet slut, då går jag in, lite frusen, ställer mig i duschen med värmen så hett jag tål och lite till, sköljer av mig den här veckans tyngd, tvättar bort allt som blir lösa trådar i hjärnan när sömnen inte är på plats, tillåter sinnet att i imman och ångan bli till något annat.

Sveper in mig i morgonrocken, och känner mig förvissad om att orden, orden på sättet jag vill ha dem, orden på sättet som är det bästa jag vet, de kommer tillbaka.
En sovmorgon eller två, så kommer de att flöda igen som om det aldrig hade känts trögt.