Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

37 veckor och over and out.

I måndags hade jag gått trettiosju fulla veckor.
Precis en vecka innan dess började klådan. Eller ursäkta, Klådan, med stort k. Under fotsulorna om nätterna först, så att jag hölls vaken, fick gå upp flera timmar, ströläsa meningslösheter på internetforum under timmar då man inte ska vara vaken. Då det till och med är mörkt, här uppe.
Så småningom spred den sig till hela kroppen.
Från att ha tränat fyra gånger i veckan trots den där enorma magen, från jobbet med forskning och programmering och tänk, till att bara försöka få sova på dagarna när det inte kliade så mycket. Mot kvällarna hade jag sovit ikapp lite, orkade leka med barnen.
Undrade hur jag skulle kunna gå såhär en månad till. Men planerade för att göra det. Försökte hitta lösningar och anpassningar.
 
Jag ska inte gå med den här klådan en månad till.
Imorgon startar de min förlossning, i vecka 37+3. Det är nästan tre veckor för tidigt men barnet är klart. Det är säkrare för det att vara utanför magen.
 
Min graviditetsklåda – och det anade jag så fort den kom, för beskrivningen av symptomen var så oerhört typisk – är något som kallas för hepatos. Det har att göra med att levern är det organ i vår kropp som är ansvarigt för att bryta ned könshormoner, bland många andra funktioner. Under graviditeten produceras mycket mer av dem, framförallt i slutet, och det kan i olyckliga fall få levern att inte orka med andra funktioner lika bra. Som att hantera galla.
Hepatos under graviditet (också kallat intrahepatisk kolestas eller ICP) beror på att gallsyror läcker ut i blodet. För mamman innebär det en fruktansvärd klåda, typiskt nattetid och under händer och fotsulor.
För barnet innebär det vissa risker, i alla fall om graviditeten får gå alla veckor. Något fler barn dör i livmodern vid ICP, det finns ökad risk för syrebrist vid förlossningen.
 
Mitt första prov på gallsyror hade jag bara 7, det anses vara normalt. Barnmorskan sa inget om någon uppföljning men jag visste att gallsyrevärdet kan släpa efter – klådan kan komma först och ökning i blodet synas senare. En vecka senare tog vi ett nytt prov. Idag ringde de och berättade att det låg på 107 istället.
Riskökningen för barnet börjar vid 40.
 
För de allra, allra flesta barn går det bra, hepatos eller ej. Jag har känt ungen därinne röra sig flera gånger idag och på så sätt är jag inte orolig. Mer skrämmande är väl en igångsättning i så fall, jag som kände att jag började kunna det här med förlossningar efter mina två barn befinner mig återigen på okänt vatten.
Och mer omvälvande är väl att det har gått från att jag hoppats på att det inte blir ett septemberbarn åtminstone till att jag kommer ha tre små innan veckan är slut. (En igångsättning tar ett tag ibland så det är inte säkert att barnet kommer imorgon, men snart.)
 
Jag som var på vattengympa igår och studsade som en stor glad boll. Jag som hade tänkt träna indoor walking igen idag. Jag som fortfarande cyklar överallt jag ska. Jag som äntligen skulle jobba med romanen, den som föll undan i den kaosartade våren, jag som skulle skriva krönikor, jag som skulle tröstäta godis, allt i väntan på den där bebisen som såklart skulle dra över tiden de här gången också som alla de andra bebisarna gjorde.
 
Ska jag plötsligt föda ett barn?
Ja.
Plötsligt ska jag det.

Föregående

Reträtt

Nästa

Nattliga äventyr

2 kommentarer

  1. Stort Lycka till! Här håller jag tummar och tår allt vad jag orkar. <3

  2. Hoppas allt går fint och stort lycka till!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén