När folk säger inom tre veckor menar de inte tre veckor.
Det är som när de säger jag ringer upp dig om fem minuter och så sitter man en timme senare och kollar klockan på mobilen en gång i sekunden och den ringer och ringer och ringer INTE.
Men jag är inte brydd.
Såklart jag inte är.
Förr eller senare händer det, jag har vetat sedan jag var fyra år gammal att det skulle hända förr eller senare. Jag visste att jag skulle lyckas skriva en bok och när jag var femton skrev jag min första. Jag visste att jag skulle lyckas få en bok utgiven och blir det det här förlaget eller nästa eller nästa eller nästa, det spelar kanske ingen roll.
(Fast egentligen spelar det förstås all roll i världen för jag är ju bara människa, inte så himla mycket mer, och det är klart att jag också vill ha något att köra upp i folks ansikten för att säga nej jag låtsades inte bara skriva alla de där timmarna på café medan jag egentligen drack kaffe och åt morotskaka som om det inte fanns någon morgondag men inte just så mycket mer).
Men vad kan man göra? Inte så mycket. Annat än att försöka plugga anatomi trots att det är ungefär det tråkigaste man vet (jag önskar att allting bara var fysiologi under hela läkarutbildningen, så lycklig jag hade varit då och så enkelt livet hade varit) och sjunga på Transformer-remixen så fort man får chansen:
I’m a bullet-riddled tank with a new coat of armor
I’m a monster in disguise and I came here to conquer
Like a really shitty car turned into a Transformer
Woah-oh-oh-oh, I’m a Transformer
I’m a monster in disguise and I came here to conquer
Like a really shitty car turned into a Transformer
Woah-oh-oh-oh, I’m a Transformer
0
No Comments