Skrivskolan del 3: Karaktärer

 

Hej och välkommen till Nettelblads skrivskola, del 3.

Idag ska vi prata om hur man skapar sina karaktärer, hur man befolkar sitt mästerverk med människor som läsaren minns långt efteråt.

 

 

En inledande disclaimer: vad jag förstått är ”karaktärer” en anglifiering som ursprungligen inte är korrekt svenska, dvs. man har tagit det engelska ordet för samma sak och börjat använda det på svenska. Mer korrekt är kanske att säga ”personerna i boken” – jag säger själv spontant ”huvudperson” och skulle aldrig säga ”huvudkaraktär”, till exempel. Men ordet används så ofta nuförtiden så jag tänker på det som en fackterm, som gör det entydigt vad jag syftar på.
Så. Då kör vi.

 

Karaktärer. För mig är det här allting börjar. Eller i alla fall nästan. Allra första början kommer med en mening eller två. Jag bara sätter mig och skriver något, klottrar det i mariginalen på mina föreläsningsanteckningar, skriver med bläck på en servett på något café (ja, jag har gjort det, många gånger, och varje gång känns det som att jag måste vara på väg att göra något genialiskt eftersom servettklotter innebär att man har något så brljant på gång att det helt enklet inte kan vänta).
Route 66 började helt enkelt med att jag skrev ”Jag drack tre koppar kaffe varje vardag, och varje fredagskväll åt jag en pizza.” Allt jag visste om berättelsen då var att den skulle ingå i en novellsamling med ett särskilt tema som jag arbetade på, och att huvudpersonen skulle vara lesbisk.

När jag skrev min roman, den som åkt fram och tillbaka mellan mig och en förläggare sedan juni, var det samma sak. Jag skrev ”En morgon i slutet av maj låg en död katt på min mors veranda. Jag behövde bara betrakta den ett ögonblick för att förstå att det rörde sig om ett mord.”

Så det är väl egentligen med meningarna allt börjar, men då vet jag ingenting. Jag har bara några ord som målar en bild som dröjer sig kvar.
Sedan kastar jag mig över karaktärerna, och det är då det börjar på riktigt, det är då det kan bli något.

 

 

För mig är det teater, det här att skapa gestalter till en ny bok eller novell. Oavsett om jag ska skriva i tredje person (han/hon) eller första person (jagform) handlar det om att hitta språket, världsbilden, det unika för den här personen. Jag vill ner i mina huvudpersoners skor och jag vill vandra där många mil. I förberedelsearbetet är det här jag lägger mest krut, men så är också genom att utforma karaktärer som jag över huvud taget hittar handlingen till mina böcker. Visst använder jag mig av de dramaturgiska principerna jag skrev om i del 2, men det är senare i processen, när jag vill börja forma min berättelse och fundera över hur handlingen ska struktureras i själva boken. För mig kommer idéerna till det av sig självt när jag skapat mina karaktärer. Att bygga dem och lära känna dem är som att casta folk till big brother, sedan när det är klart låter jag det bara rulla framför kamerorna.

 

 

Okej men hur GÖR man då? vrålar kören av otålighet.
Det beror på vem man är. Vissa vill ha sorterad information om varenda person som dyker upp i boken, typ kartotekskort. De vill veta vad namnet på varenda faster och moster i karaktärernas släkt och vad de helst äter till frukost och vilken deras favoritfärg är. (Väldigt ofta dyker ”favoritfärg” upp i listor jag läser över ”bra-att-veta-grejer-om-karaktärer-när-man-skriver”. Jag fattar inte varför, för jag förstår inte hur min bok kommer att bli annorlunda ifall min huvudperson föredrar blått eller grönt).
Gillar man struktur är struktur bra. Se upp bara, precis som jag sa i förra delen, så att strukturererandet inte blir ett sätt att undvika att någonsin komma igång. (Om det är komma igång du vill, du kanske inte vill skriva? Utan bara hitta på folk i ditt huvud? Tro mig, det är okej. Att man måste skriva en roman bara för att man gillar att fantisera är bullshit, det är som att påstå att du måste bli sexarbetare bara för att du gillar att onanera).

 

Ska du strukturera enligt någon särskild mall – se över vad du känner är relevant att veta om dina huvudpersoner. Vad brukar göra det lättare för dig att förstå människor i verkliga livet? Vad vill du veta om människor för att tycka att du känner dem på djupet och kan förstå deras handlingar bättre? Favoritfärg kommer i alla fall långt ner på min lista. Högre upp sätter jag sådant som barndomshändelser som påverkat en starkt, hur ens relation till föräldrar ser ut, om man är en introvert eller extrovert person, vad man drömmer om i livet och vad man är rädd för. Nyckelordet för mig är drivkrafter. Är det här en människa som längtar desperat efter något? Eller vill hon tvärtom desperat bort? Sådant ger uppslag till konflikter i berättelsen.

 

 

Själv skrev jag en gång i tiden listor, där jag bockade av varenda punkt. Var personen var född, vad föräldrarna hette, deras religösa uppfattningar. Det var säkert användbart då, nu skriver jag mer på fri hand. Jag sätter mig helt enkelt ned och börjar spåna rätt löst om personen. Sättet jag skriver är fritt, pladdrigt, och inte med avsikt att producera något material jag ska kunna använda rakt av eller ens ha som referens senare. Om Ebba i Route 66 skrev jag säkert något i den här stilen (eftersom det här bara är ett sätt för mig att lära känna personerna sparar jag inte det jag skrivit):
Vem är hon?
Ebba, de där kopparna kaffe varje morgon, pizzan – rutiner. Rutinerna är viktiga för henne. Som ett sätt att hitta tryggheten, eller kanske snarare som ett sätt att fly från det otrygga? Hon har blivit bränd förut, hon har längtat efter kärleken men det har varit svårt och kanske finns det ett utanförskap också, i hur hennes attraktion inte varit som den hos de hon vuxit upp med.

Som ni ser är texten plottrig, för en utomstående stundtals obegripbar (eftersom vissa saker syftar på sådant bara jag vet att jag använt i tidigare skrivande och sedan kastat bort, ”hamburgergrejen” till exempel). Det hoppar mellan högt och lågt, från Ebbas potentiella utanförskap i uppväxten till var hon bor. För mig är detta ett sätt att verkligen bara spåna, att släppa loss kraven på struktur och släppa fram kreativiteten istället. Mitt enda krav på mig själv är att jag hela tiden försöker skriva något som handlar om personen jag försöker skapa.

För mig kan det bli några A4 i Word om varje viktig person i boken när jag skriver så här. Men då är de sidorna ofta uppblandade, ibland idéer på nyckelscener, små fragment av dialog för att få en känsla för hur personen pratar.

Det är en rörig process, men fruktbar – när jag arbetat mig igenom alla personer på det här sättet har jag en stabil grund, fylld av uppslag om hur berättelsen kan drivas framåt.

 

 

Allra mest tycker jag att man ska gå på instinkt när man skapar sina karaktärer. Instinkten för vad man tycker är intressant att skriva om. En roman tar tid, innebär arbete – det måste vara personer du är intresserad av att leva med en lång tid. Du behöver inte gilla dem, men du ska fascineras av dem. Jag fascineras oerhört av alla mina karaktärer, och känner mycket med dem, även när de gör osympatiska saker. Också för att jag har lagt en grund där jag vet varför de är sviniga när de är det.
Men något jag ändå vill slå ett slag för är att skriva om folk som inte är som du själv. Det är ett av de mest konkreta tips jag kan ge. Framförallt när du skriver kortare texter, när du övar. Jag skriver inte om tjugo-någonting tvåbarnsmammor som pluggar till läkare. Jag skriver om lesbiska elektriker och sovjetiska konståkningsprinsessor, jag skriver om deprimerade medelålders matematiker och äventyrslystna bergsklättrare.

När jag var i tonåren var det mer bara jag-jag-jag över alla mina texter. Jag behövde det säkert, men det gjorde texterna sämre.
Det här gäller även om du lever världens mest spännande liv. För anledningen att jag råder dig att inte skriva om dig själv är inte att du är så tråkig, det vet jag inget om. Det är för att du är så självklar för dig själv. Ska du skriva om någon som är väldigt lik dig, är risken att du inte kan kommunicera till läsarna varför man ska känna sympati med personen, varför den är intressant, och varför den beter sig som den gör. Ju längre bort du går från dig själv när du skapar dina personer, ju mer kan du skapa någon som du ser med en läsares ögon, en person du ser från första gången. Då märker du också vilka delar av personen som ska skildras i din text.

 

 

Så. Det får bli veckans tips, och veckans övning:

Skriv om någon som är så långt från dig själv som det kan vara. Gärna någon du själv tror du skulle tycka illa om eller ha svårt att umgås med.

Det behöver inte bli bra text, bara skriv om den personen. Hela den här veckan. Skriv några rader varje dag om vad den personen skulle ha gjort idag, vad han eller hon tänkte om det, vad som var svårt och vad som var lätt, vad som var ångestväckande och vad som var njutningsfullt.

 

Sedan, när veckan är slut eller du tröttnat på övningen, skriv en scen där den här personen får ett dödsbesked. Du bestämmer hur dödsbeskedet ska lämnas, på telefon eller direkt, och vem det gäller, men döden ska in i alla fall.

Hur reagerar din person? Hur blir scenen?

Och för allt i världen, posta gärna era texter här om ni får lust. Ni kan göra det anonymt, jag skvallrar inte om IP-adresser.

 

Allt gott skriv på.

/Er guru

PS. tidigare delar hittar du här:
Del 1 – Att komma igång
Del 2 – Att strukturera sin berättelse