Morgonhjärtan

Man kommer över så mycket vackra ord i den här utbildningen. Fast många av dem vore vackrare om man inte behövde veta vad de betyder.

Som penila papler. Det låter ju så fint, som ett smeknamn, på ett barn eller på en pojkvän eller på en hund. Åh, min lilla penila papel, vad fin du är idag! vill man liksom utbrista, med smeksammaste rösten. Men det är ju bara beteckningen för de normala hudflikar 30% av männen har på penis, de som inte ska förväxlas med kondylom. (Bildillustration hittar ni här, även om det mest ser ut som en mystisk manet.)

Eller sådant som atopiska vinterfötter. En bokstav ifrån, och det hade varit utopiska vinterfötter, det låter som en copywriter som gått lös på ljuvliga adjektiv i en katalog med höstens nyheter från KICKS. FÅ UTOPISKA VINTERFÖTTER MED FOOT BALM MED DOFT AV PEPPARMYNTA, typ.

Men atopiska vinterfötter är ju det här. De är inte utopiska till sin natur, inte någonstans över huvud taget.

Och så finns det annat. Sådant som är värre, sådant som stannar längre i sinnet. Det som blir vardag men ändå aldrig är vardaglig. Varje klinikplacering har sin beskärda del. På hematologen talade de om fredagsleukemierna, när någon kommer in med nyupptäckt blodcancer de sista skälvande minuterna innan man tänkt gå på helg. Och går man med akutläkarna om natten vet man att förr eller senare kommer det in ett morgonhjärta.

För det tycks vara så att de stora sakerna händer i vargatimmen, då när ingen vill vara med. Vid fyratiden, när även det vildaste festfolket börjar sjunga på den sista refrängen och ingen utom möjligtvis min son kan hålla sig verkligt vaken.

De flesta förlossningar startar då. Akutens morgonhjärtan kommer in då.

Jag gick fyra nätter på akuten i somras, tre av dem kom det in ett hjärstopp eller akut hjärtsvikt efter en hjärtinfarkt. Då, i vargatimmen. (Det sägs att den största toppen för hjärtinfarkter sker mellan sex och tio på morgonen, men då var jag redan hemma och sov som en gris). Ingen av dem överlevde.

Vi gjorde inget fel, inte vad jag som läkarstudent kunde se. Allting enligt boken, enligt reglerna, det finns scheman för sådant där. Jag minns henne fortfarande så väl, frun till ett av våra morgonhjärtan. Han kom in som ett akut lungödem, det betyder att han hade vatten på lungorna så att han hade svårt att andas, man kan få det som komplikation till en hjärtinfarkt. Han var gammal. Hon var gammal. De hade varit gifta i nästan sjuttio år.

Sjuttio år i samma säng och en natt väcktes hon i vargatimmen av att han kämpade efter luft.

Han var grå när de kom in. Jag har fått lära mig det, i teorin, att man blir grå vid akuta lungödem, men jag hade aldrig sett det förut.

Vi var så mycket folk och syrgasmasker och order över hela rummet och hon såg där och såg mannen hon älskade när han var grå.

Jag satte mig ned och jag höll hennes hand och jag tog reda på vad hon hette och jag sa hennes namn.
Försökte att vara lugnet som kunde balansera hennes tårar.
Jag sa till henne att det går så plötsligt, sådant här. Att det är mycket folk och svårt att hänga med i en sådan här situation. Men att han var på det tryggaste stället han kunde var i en sådan här situation, hennes man.

Det var han ju. Han var på akutmottagningen på ett universitetssjukhus, bland folk som gör sådant här som sin vardag, även om döden i farstun aldrig blir vardaglig.

Och han överlevde inte.

För att vi har de vackra orden, men vi har inte makten att bestämma över själva existensen.

Det plågar mig ibland.