Mannen i magen

 

För ett år sedan bodde det en man i min mage. Den var en boll, magen, den hindrade mig nästan att nå fram till mina patienter. Och som fick varenda medlem i den övriga sjukvårdspersonalen på våra klinikplaceringar att behandla mig som om jag var skör som en porslinsfigur. (Jag fick alltid skönaste stolen, även om det fanns överläkare på plats).

Trots att jag har levt i det två gånger, minns jag inte längre hur det känns när någon rör sig därinne, hela tiden. Hoppar till, sprattlar till, får energikickar om hans mamma dricker kaffe och äter kakor. Jag försökte skona honom från för mycket kaffe-kaka-diet, den där mannen i magen. Men han fick ju hänga med på en del. Som när jag skrev en bok i november, för att jag äntligen började inse att snart var de två barn och inte bara ett och jag var så rädd att jag inte skulle ta mig den här chansen senare.

 

En hel höst kände jag honom bo där. Ibland saknar jag att veta att varje dag man lever betyder att man skapar ett annat liv. Hur kan det ens fungera så? Man blir ett slags superhjälte med magiska krafter, liksom, bara av att kunna göra något sådant.

 

 

Och i mellandagarna förra året fick jag en son. Han som lyckades skaffa sig en egen dag att fylla år på, trots att han kunna träffa både systers födelsedag, juldagarna och nyår.

Och det är nu allt det här blir så märkligt, hela historien, och ändå precis normal för det är vad miljarder människor alltid gjort.
För mellandagarna är ju inte så länge sedan. Det har varit en vår och en sommar och nu är det höst men det är ju ingen tid alls, det är nio månader. Men för den märkliga mannen som bodde i min mage är det ju all världens evighet. Från att komma ut med fostervattenskallsupen fortfarande gurglande i halsen och en blick som inte kunde fokusera, till att krypa, stå, börja gå. Han tar stapplande steg och skrattare med skräckblandad förtjusning som om varje millimeter han förflyttar sig själv är den värsta backen i en berg-och-dalbana.

 

Jag vill säga åt någon att stanna tiden och stoppa pressarna. Göra artiklar om mirakelbebisarna, de som gick från att vara klumpar i mammas mage till att bli riktiga människor. Men allt är ju normalt. Allt är standard.

 

Reproduktion är banne mig det märkligaste jag vet.