Vissa dagar

Vissa dagar går så mycket bättre än vad man trott.
Dagpass på kirurgakuten och kände mig som en idiot innan jag skulle dit för inte tycker jag att jag kan de akuta kirurgiska åkommorna särskilt bra. Magont som kan bero på tusen olika saker, man ska hålla tusen grejer i huvudet och tungan rätt i mun och sina bukpalpationsfingrar på helspänn för att tolka vad man känner. Men det gick riktigt bra. Min styrka är inte alltid att kunna allting bäst (framförallt inte såhär rätt i början av en termin…), men jag ser till att fråga de som vet, ser till att testa själv så mycket jag bara kan, och ser till att hela tiden utmana för att jag ska bli bättre och lära mig. Nu kan jag ju ta egna patienter utan att handledaren måste komma in och ställa alla tusen frågor jag glömt, jag kan sammanfatta fallen väl för en läkare, ringa dagbakjour (även om de busar med en ibland och ställer roade trickfrågor när de hör att man är en nervös stackars läkarkandidat) och be om råd, ringa runt till avdelningar och hitta plats åt en patient, rapportera över patienten till avdelningen, berätta för sköterskorna på akuten vad som ska hända, allt det där praktiska. Ja, allt det där som faktiskt är den stora delen av det här jobbet, förutom att veta vad patienten har eller vad den borde göra härnäst. De patienter jag tog blev verkligen ”mina”. Hade någon frågat dem vem de träffade på akuten är det sannolikt mig de skulle tänka på – jag som tog anamnes, jag som klämde mest på magen, jag som informerade om vad de skulle få göra härnäst, jag som kom och tittade till dem och frågade om smärtlindringsbehov när de låg kvar en stund i väntan på en undersökning.

 

Att läsa på och plugga in har aldrig varit det jag verkligen oroat mig för med den här utbildningen. Jag har kunnat plugga in vad som helst lite hur som helst under större delen av mitt liv, även om jag många gånger tvivlat också på den förmågan.
Det är allt det här andra runtomkring som jag av outgrundlig anledning trodde mig helt inkapabel att klara av.

Nu vet jag snart inte längre vad jag ska oroa mig för.

Jag kanske blir en läkare, på riktigt. Det känns ju helt oseriöst. Ska man alltså få betalt för att leka doktor, till slut?