Nu och nu och nu

Inte har jag vilat sedan vi hördes sist. Bara varit på sjukhuset och tolkat lungröntgenbilder åtta timmar om dagen, typ. Och smugit hem tidigare när tillfälle getts för att läsa böcker för en liten flicka som hostat så hon inte kunnat sova. Vi gav oss av på äventyr i kvarteret när hon började bli friskare och hittade en parkerad grävskopa. Dagar efteråt lyser hennes ögon fortfarande upp när vi talar om den, och hon – som annars inte tycker så mycket om att prata, i alla fall inte med riktiga ord – klämmer ur sig ett högt GUUUUUL när man frågar vilken färg den hade.

Annars är sådant som händer:

att det snöar
att jag tror att jag återigen har förlagt en mössa (jag har en dålig vana när det gäller mössor-vantar-halsdukar, jag hoppas att det finns något slags mognad som kommer med åldern och gör att jag inte ständigt förlorar dem)
att jag har ett brutalt sug efter glögg
och att det ibland sparkar i min mage så kraftigt att det syns utanpå, och att hela magen gungar fram och tillbaka som en pudding eller aladåb under attack.

Ibland känner jag mig så välordnad att jag får lust att säga något riktigt fult bara för att chockera.