Älskar rent generellt känslosamma och finstämda covers på poplåtar.
Älskar rent specifikt när Anthony and the Johnsons gör cover på Beyoncés Crazy in love.
Att lyssna på, definitivt, men också bara att titta på. Anthony Hegarty känns aldrig som en riktig mänsklig varelse live på något sätt, tycker han ser mer ut som något slags gudomlig mytologisk säl som fötts ur musiken, hör samman med den och bara vagt är kopplad till resten av verkligheten.
Plus för oboen som spelar intro förresten, jag spelade oboe en gång i tiden, ganska länge, fast aldrig sådär bra är jag rädd.
No Comments