Apropå…

 

Jag kan inte förstå att jag en gång i min ungdom faktiskt såg ut sådär. Då, precis kring det att jag fyllde nitton. Är det ens möjligt att gå runt med en sådan där mage utan att trilla åt alla håll och kanter? Hur kunde jag över huvud taget sova om nätterna? Och skriva en tenta? (Fast jag minns att det var lite lurigt med plugget, där på slutet. Mina armar nådde inte riktigt fram till bordet om jag satte stolen så långt bort från det att magen fick plats. Man skulle haft ett specialdesignat skrivbord för det där).

 

 Och jag var så nervös för hur allting skulle gå. De där sista skälvande veckorna, och allting var hormoner och förvirring och en undran om jag var helt galen som trodde att jag skulle klara en bebis.

 

Man klarar mycket mer än vad man tror, det är faktiskt så. Både stormagar, döttrar och hela det där pusslet som kallas livet.
På något vis reder det ut sig, om man bara ger det lite tid.