Tystnaden

Det är lite tyst här som ni märker. Men så sjunker ju läsarantalet en del på sommaren också, för att folk gör andra saker (än att läsa min blogg? att ni har andra saker i ert liv att göra? det är ju upprörande), så ni blir ju inte så många som märker det.

Men det är för att jag är upptagen med att kasta mig ut i vattnet, från högsta höjden i hopptornet.
Iskallt vatten, sådant där botten är så långt bort att man aldrig når den.
Metaforiskt, förstås. Jag är för lat för att orka bada någon annanstans än i gymets pool, den här sommaren. Det jag gör är förstås att jag gör läskiga saker, sådant som påminner om de där sekunderna – minuterna – man står längst ute på kanten och stålsätter sig för att hoppa i.

 

Jag måste göra sådant, hela tiden, för annars skulle jag inte göra någonting. Jag är livrädd för allt som har med prestationer att göra. Jag har noll självförtroende och tror att närsomhelst kommer någon och skäller ut mig, för att jag har misslyckats.
Men jag är ju smart nog att veta att det där har ingenting med verkligheten att göra. Att jag är livrädd för saker som aldrig händer. Precis som man inte dör bara för att vattnet är iskallt och djupt.
Så jag hoppar och hoppar och hoppar.

 

Och bloggar ingenting.