Vad man ska bli när man är stor

Jag ville ju bara skriva, alltid.
Det är den enda karriärsambition jag har haft så länge att den har blivit en del av mig, kanske den enda ambition jag haft över huvud taget som funnits konstant. Allt annat omkring mig har bara hänt. Med önskemål från min sida om att det ska hända, förvisso, men det har inte funnits någon stor, väluttänkt plan.

Författare. Jag har pratat om att bli det sedan för alltid och lite till.
Det har aldrig handlat om tidningsintervjuer eller snygga bilder eller att tro att man är något eller att vara på väg att bli något, det har bara handlat om att skriva.

Och nu är jag liksom i ett gränsland där jag har så många chanser och där refuseringarna aldrig är några standardbrev utan långa lektörsutlåtanden om vad som funkar och vad som inte funkar och där de säger du är så begåvad men novellsamlingar är svårt och där de säger skicka oss romanen du ska skriva i sommar så kommer vi att läsa den väldigt noggrant och jag är tjugo år och allt det där är bra.
Det är klart att det är bra.
Eller jag antar att det är bra.
Eller… jag vet inte.

 

För första gången på mycket länge tvivlar jag.
Det är en sådan konstig verksamhet, skrivandet. Jag har så svårt att ta det på allvar. I alla fall hela grejen kring det.
Jag är liksom ingen människa som brinner för kultur. Jag tror inte att litteraturen är det som kommer rädda oss alla och förändra världshistoriens gång. Jag tycker om att skriva böcker, jag tycker om att läsa böcker, jag får en känsla av att allting i min omvärld som känns fragmentariskt och svårhanterbart faller på plats när jag skriver.

Men varför i allsindar skulle det betyda att jag borde bli författare? Lägga en massa tid på att försöka sälja in ett manus och mig själv för att någon gång kanske kunna försörja mig på det?

Vet inte. Har just nu faktiskt ingen aning.
Men tänker att det löser sig. Slår upp en kopp kaffe och pluggar lite språk istället för faramkologi för att jag är så himla hattig och tänker att allting löser sig ju, till slut.