Det är trångt i magen nu. Tittar man på bilder av vecka 39 ser man hur alla tarmar och tjafs pressas samman av en enda stor fet bebis som kräver allt utrymme.
Det ger ibland upphov till intressanta effekter när bebisen börjar böka runt därinne, försöker flytta på sig. Kan bli lite kramper och allmän matsmältningsorganssmärta, ibland så intensiv att jag får upp hoppet om en förlossning på gång, men så släpper det när han har lagt sig till rätta ordentligt och slutat skuffa runt.
Igår kom det dock också med en ljudeffekt.
I tystnaden som uppstår på en caseredovisning, när folk sitter lite mumlande och tafatta för att de kanske inte är helt hundra på hur insulinregimerna egentligen ska se ut eller om den nydebuterade diabetikern möjligen skulle kunna skötas polikliniskt.
Jag hade kramp i magen och satt som bäst och funderade på hur man smidigt avviker från en redovisning för att eventuellt föda barn, ifall det skulle bli värkar som kom för tätt för att jag skulle våga stanna. Försjönk i mina tankar om detta, zoomade ut från redovisningen en stund, och så lät det plötsligt : brööö———-blubb-blubb-blubb-vrooooooom! från min mage. Ett ganska långdraget ljud, blandning av bubblande och knarr, som bröt hela tystnaden. Ett litet snabbt knorrande hade man ju kunnat låtsas som ingenting, men det här var alldeles för många sekunders duration för att kunna ignorera. Det seriösa i hela diabetes-typ-1-diskussionen kom liksom av sig för några ögonblick. Jag själv var ganska underhållen över vilken musik min mage var kapabel att framställa. Även om jag förstås fick ursäkta mig, magen och bebisen.
Tur att man är omgiven av folk som är fascinerade av kroppsfunktioner.
No Comments