Om morgnarna är himlen rosa, för det är fortfarande gryning när jag går upp.
Det blåser rök ur min mun, och hattsäsongen är snart över. Jag behöver ha med så många, och så långa, böcker när jag promenerar iväg till Medicinska biblioteket att jag får bära vissa i famnen i stället för i ryggsäcken. När jag går hem från skolan har det redan börjat mörkna.
I detta kyliga ingemansland utan ljus hade jag kunnat bli kvar i på biblioteket hur länge som helst. Det är något med hösten-vintern som bara får mig att vilja prestera, lite till och lite bättre. Men i år revolterar jag. Jag vägrar mer än fyrtiotimmarsvecka. Det kan vara något av det bästa jag har gjort den här hösten. Aldrig sitta mer än 8-16. Ibland en timme extra någon dag, ibland en timme tidigare hem. Alltid lediga helger.
Jag måste ju göra, så, liksom. Jag vill ju inte att mitt liv ska vara bara tjocka böcker och spänningshuvudvärk och klumpen i bröstet av att aldrig ha gjort tillräckligt. Allra mest vill jag ju att det ska vara såhär:
No Comments