Tjejerna som drar med sig sina pojkvänner på gruppträningspass på gymmet är likadana som mammorna som drar runt sina ungar på lekplatsen. Åtminstone på gruppträningspassen jag går på (danspass och Indoor Walking på IKSU) och lekplatserna jag besöker.
Det är ett sjasande, påminnande och puffande utan dess like.
Det är ett sjasande, påminnande och puffande utan dess like.
”Har du med dig lappen nu älskling? Vattenflaskan, tog du den? Nej nej raring inte här, det är salen där nere! Däruppe säger jag! Och sedan när ledaren frågar dig efter lappen, då ger du lappen till ledaren, men ibland frågar de inte efter lappen, då slänger man lappen efteråt. Kom kom skynda dig nu.”
Och deras pojkvänner lufsar efter, en aning bångstyriga, något förvirrade av allt detta sjasande. Precis som ett barn på en lekplats som inte förstår varför det är så viktigt att sluta gunga och gå hem just precis nu, bara för att mamma har bråttom till ett jobbmöte.
Och deras pojkvänner lufsar efter, en aning bångstyriga, något förvirrade av allt detta sjasande. Precis som ett barn på en lekplats som inte förstår varför det är så viktigt att sluta gunga och gå hem just precis nu, bara för att mamma har bråttom till ett jobbmöte.
Själv drar jag varken med fästman eller bebis till gymmet. I stället får jag sjaspuffa mig själv – det är svårt nog. ”Har du med dig lappen nu älskling?”, säger min hjärna till en annan del av min hjärna. ”Vattenflaskan, tog du den?” Och sedan, när jag har gått vilse i de långa korridorerna på IKSU fast jag har varit i salen jag ska till tusen gånger: ”Nej nej raring, inte här, det är salen där nere!”
Och så lufsar jag omkring, bångstyrig och något förvirrad.
Och så lufsar jag omkring, bångstyrig och något förvirrad.
Älskar det.
0
No Comments