Den 4:e april är det tenta, och jag balanserar på gränsen mellan gammalt jag ska repetera och nytt jag fortfarande måste lära in. Kanske går det bra, kanske går det dåligt. Jag försöker leka oberörd, och är det många gånger – jag känner fortfarande att jag mest går i skolan på skämt, mest för att testa om det verkligen går när man har en liten bebis. Dessutom har jag ju sett till att plugga 15-poängsspråkkurser parallellt, vilket gör det lättare att inte klara alla läkarprogramskurser direkt och ändå få CSN.
Men något i mig är ändå uppenbart fyllt av oro, framförallt när jag ska sova om kvällarna. Det känns nästan osmakligt bortskämt att ligga vaken och vrida sig om kvällen på grund av stress, när man har en karl som tar hand om ens bebis hela natten så att man själv ska kunna få sova.
Därför är jag upptagen igen. Med att dricka kamomillte och röra mig ute i solen om dagarna. Med att försöka acceptera att det är dumt att hårdträna om man sovit för lite. Med att gång på gång berätta för mig själv att världen inte rasar om jag inte klarar allt perfekt. Med att gång på gång förklara för mig att jag inte balanserar på randen till någon undergång, att jag inte är på kanten av jorden och kan trilla ut.
För jorden är ju rund, det visste de redan på medeltiden. De seglade ju. Det är bara en myt att alla trodde den var så himla platt.
Då borde jag också kunna förstå det.
Om jag klarar tentan får jag faktiskt påsklov. Ett tag.
Jag minns knappt den där känslan de kallar ledig.
Då vill jag få skriva.
No Comments