Cor

(Jag skriver ju inte så mycket skönlitterärt nuförtiden, men i natt gjorde jag i alla fall det. Det är ganska underbart när man väl gör det, som träning ungefär. Och ja, det är pinsamt influerat av mina studier, men det vore ju konstigt annat när de tar upp så mycket av min hjärna normalt.)

Cor
Ens första kärlek är som en sjukdom, och man är tillverkad utan adekvat försvar.
Längtande, trängtande, otröstligt snyftande flämtande i ett hotellrum med balkong någonstans i närheten av Seine, någonstans på ett hotell och det är han som har tagit en dit, såsom ens första kärlekar tenderar att a en till de mest märkliga platser.
Har tagit en dit, utan att själv följa med. Så som ens första kärlekar tenderar att utföra de mest märkliga handlingar.
Han kom hem till en, en förmiddag i april, då han inte alls borde ha kommit, och han satte en biljett i handen på en, och han sa: ”Åk!”.
Och man stirrade på biljetten. Man stirrade, och man tänkte: flygplats och resfeber och förväntansfullt fnitter när man håller honom kring armen, fast man vet att det kan vara farligt, för någon av hans bekanta skulle kunna vara där, skulle kunna se. Och man tänker. Flygplanskaffe, det där snabbkaffet de gjort för svagt, så att det inte bränner i halsen som det borde, men ändå i hans sällskap: det ljuvligaste man kunnat tänka sig. Alla resor, i hans sällskap: det ljuvligaste, man tänker, i hans sällskap är verkligheten det stora äventyret.
Så mycket man hinner tänka, medan man står där med biljetten i handen. Så mycket som hinner bubbla i magen av en känsla man kanske tror är glädje. (Man vet inte, det är så svårt det där med känslor. Hur identifierar man någonsin en känsla?).
Tänka-känna-hoppas. Så mycket. Med biljetten i handen, innan han talar.
”Åk”, säger han. ”Åk, min älskling, men du vet…” – och så lägger han huvudet på sned, på sned som han bara har sitt huvud när han krossar någon, huvudet på sned på ett sådant vis att det känns som att man har glaskross i buken av rädsla och alla inälvor rispas sönder, ”älskling, du vet, jag kommer inte med. Det här, det… det har nog alldeles för länge gått alldeles för långt. Vi två.”
Glas i buken. Massiva inre blödningar.
Alla hjärtan som borde slå i kroppen har stannat.
Alla lungor som hade kunnat andas är punkterade.
”Men… biljetten?”, säger man, och rösten är liten som spädbarnsnaglar.
Och han ler. Ett leende som han bara ler när han krossar någon. Ett leende som inte når hans ögon, så att man blir tvungen att istället se på hans mun. Tvungen att se på den, och tänka: åh gud kyss mig nu. Kyss mig, för i helvete, nu.
”Jag tänkte att du skulle gråta”, säger han. ”Gråta som om du aldrig skulle kunna bli hel igen. Så du vet, jag sa till mig själv: det finns ju bara en plats att göra det på. Gråtandet.”
Och man skakar på huvudet, men han ser inte. Kanske har han aldrig sett. Så han placerar sina grova fingrar på ens nyckelben, lutar sig fram så skäggstubben nästan rispar ens tonårshud, och väser i ens öra:
”Paris, älskling. Man gråter sönder sitt hjärta i Paris. Så åk.”
Lägger varsamt biljetten i ens hand.
Och man tänker, man tänker att ens första kärlek är ens sjukdom.
Man är så jävla rädd att den är på väg att bli kronisk.