Jag funderar mycket kring det där med framgång.
Framförallt nu, på sistone, när saker har gått ovanligt bra.
Den hårfina gränsen mellan att skryta, och att berätta vad man har för sig. Och den där instinkten att ursäkta sig – den instinkt som i alla fall jag har – och att berätta om allting som går dåligt.
Jag är ju på vissa vis en ovanlig person. Jag gör åldersatypiska saker (som att ha ett barn och börja plugga när jag just fyllt arton) och jag producerar stora mängder kreativt material av olika slag. Det är den typ av saker som folk ofta tolkar som framgång. Framförallt när jag börjat vinna pris och sådant. Jag vet inte hur jag tolkar det, riktigt. Jag tolkar det som att det är jag, som gör en massa saker. Vissa av dem gör jag bra, andra dåligt. När jag skriver om vad jag för mig skriver jag kanske oftare om de saker jag gör bra, än de som jag gör dåligt. Jag tänker att det är väl så människor gör?
Men ibland naggar ändå tanken i bakhuvudet. Att jag kanske borde berätta lite oftare om allt dåligt jag gör, för att liksom kompensera.
Typ såhär:
oj oj oj jag är en blyg person som ibland pladdrar på ändå och plötsligt hör jag min egen röst och tänker ”Men vad säger jag egentligen?” och har ingen aning om vad jag pratar om och känner mig som en Bambi på hal is upphöjt till femhundra.
och jag är förfärligt dålig på att tvätta, diska, städa, jag glömmer liksom bort att planera in det med jämna mellanrum så vi lever på fyrtiofyra kvadrat kaos och jag går i samma kläder i flera veckor, typ som en seriefigur.
Och jag är dålig på att knyta vänskapsband för jag litar inte på att det ska vara värt det, vaktar på mig själv i evigheter och vågar bara vara trygg med min man och mitt barn.
Så skulle jag ju kunna skriva, hela tiden. Ibland kanske det finns en poäng i att påpeka sådana saker. Samtidigt – finns det någon oskriven regel, att man måste göra så? Att varje gång det går bra för en på ett exceptionellt sätt bör man påpeka att man är dålig på tusen andra?
Jag vet inte riktigt.
3 Comments
Det är väl bara så att det är lättare att relatera till något som går fel? Det gör också en människa lite mänskligare (annars också väl sammanfattat i uttrycket "att fela är mänskligt") och därför också lättare att likvärdiga sig med. Att tala öppet om sina brister via anekdoter eller skämt eller annat sätter en person i en typ av position som visar att den inte är perfekt och den blir därmed mer tillgänglig för andra.
Och det krävs ju ändå rätt många misslyckanden för att komma i närheten av framgång. Detta är enkelt att glömma bort när det känns som att vissa har en privat stig gjord av regnbågar och sockervadd och promenerar rakt mot den. Vetskapen om enbart positiva resultat ger lite den bilden, liksom.
Upplever personligen att det hjälper mitt sociala liv om jag gör mig själv till ett skämt då och då eftersom människor i allmänhet skräms av min intelligens (som ofta uppfattas som märkvärdigare än andras, något jag efter 22 år i livet ännu inte förstår). Ser detta mer som en kompromiss än en kompensation; ett sätt att möta någon halvvägs. Det får människor att prata med mig istället för att irriteras, förbittras och tala illa om mig bakom min rygg.
Welllll väntade mig inte att jag skulle sitta här mitt i natten och komponera ihop en kortare filosofisk essä om mänskligt beteende. Hoppas du gillar att vakna upp till kommentarer.
Vill i övrigt inflika att jag inte tycker du behöver kompromissa ett endaste dugg för att behaga någon annan. Inte i skrivsammanhang. Inte här, i ditt privata forum. Tjusningen med skriveri är att låta fingertopparna löpa fritt på tangentbordet.
Som en författare skrev en gång i sitt förord (kan ha varit Kurt Vonnegut, för trött för att minnas): "This book is mine. I wrote it for me." Punkt slut.
Ah. Jo, jag tänkte nog mest på skrivsammanhangen, bloggen, hur man ska förhålla sig där. Det må vara mitt privata forum men är trots allt tämligen offentligt, och jag undrar om det för med sig någon förväntan på att man ska vara… trevlig.
I verkliga livet försöker jag ofta framhäva mina egna misslyckanden. Det är svårt ibland, för man måste ju göra det med "glimten i ögat" som kan vara så förbannat svårt att få till – annars blir det ju bara den här grejen att man påstår att man är så dålig för att alla andra ska tycka att man är bra.
Känner mig också väl igen i det där att andra kan skrämmas av saker man besitter (någon form av intelligens eller begåvning exempelvis) medan man själv inte ens förstår att den skulle vara något anmärkningsvärt. Där kan det ju bli så himla farligt också – man fattar inte att andra kan känna sig illa till mods över allt man åstadkommer om man själv inte fattar att man åstadkommer någonting, liksom. Dåligt självfötroende är över huvud taget en himla stor fara i de här sammanhangen.
Du får mig att tänka mycket. Det är bra.