Diskuterade särbegåvning/specialbegåvning med en bekant igår. Diskussionen hade sitt ursprung i allmänt prat om hög intelligens/hög IQ, och sedan pratade jag vidare om att jag tycker att det även är fascinerande med specialbegåvning inom olika områden. Att jag med åren kommit att inse att jag själv tycks ha en säregen färdighet för flera saker, exempelvis musik och språk, och att jag tycker att det är något som både gör livet mer intressant och mer fascinerande än om jag inte haft det, och mer fascinerande än vad jag tror att det varit om jag bara haft en hög IQ. (Fasligt extremt hög IQ har jag inte heller, för övrigt. Jag ligger över snittet, definitivt, men inte i den där extremmongosuper-delen av befolkningen liksom. Jag tror att en anledning till att många uppfattar mig som intelligent många gånger snarare handlar om en kombination av okej logiska förmågor, stor kapacitet att formulera mig och en envishet/driftighet/hetsighet som gör att jag ofta ser till att få saker gjort av de förmågor jag faktiskt har).
Hur som helst, det visade sig då att han inte trodde på att man kunde vara särbegåvad inom språk. Att det, så att säga, skulle kunna vara en egen begåvningsdisciplin, som i någon mån kan skiljas från generell hög intelligens. ”Språk är bara logiska mönster”, påstod han, ”och är man tillräckligt bra på att förstå mönster kommer man automatiskt bli duktig på språk.”
Jag tyckte det var ett intressant men märkligt påstående. Jag har en mängd olika argument som skulle kunna användas emot det – ett uppenbart är till exempel att begåvningsforskning tydligt har visat förekomsten av personer som är mer begåvade än genomsnittet i matematiska tester, men inte i språkliga, och att det finns de som är mer begåvade i de språkliga men inte i de matematiska. Matematik torde ju rimligen också vara ”logiska mönster” och en hög intelligens, om det var den enda relevanta faktorn för språkbegåvning, borde då slå någorlunda lika på språkförmågan och den matematiska förmågan.
Sedan finns det förstås annat – personliga erfarenheter av att jag träffar människor som definitivt kan föra logiska resonemang minst lika bra som jag eller bättre, men som saknar den där absorberande, nästan automatiska förmågan att förstå språk. Många gånger känner jag mig som att jag lär mig språk lite som ett barn lär sig sitt modersmål, jag förstår språkliga fenomen som jag inte ens rationellt kan förklara att jag förstår, det är bara självklart, för att det… är självklart. Jag lär mig några ord och läser lite meningar och sedan är det som att det växer i hjärnan lite av sig självt.
Men min personliga erfarenhet av eventuell begåvning är egentligen perifer – vad jag är mer nyfiken på är om någon läsare har teorier/erfarenheter/åsikter i den där frågan? Finns det matematisk begåvning, språklig begåvning, eller finns det bara hög teoretisk begåvning och that’s it?
4 Comments
Kan bidra med lite reflektioner över språkbegåvning… Många människor jag känner ställer sig beundrande inför det faktum att jag kan fler än två språk och brukar, när det kommer på tal, bestämt hävda att de själva är hopplöst dåliga på språk. Jag undrar om detta inte är något som många helt enkelt intalar sig själva. Visst har inte alla samma förutsättningar att bli duktiga på språk (lika lite som att alla är mattegenier), men de flesta kan nog ändå lära sig mer än de får det att låta som. Grejen är väl att språkinlärning till stor del bygger på något så banalt som arbete, även om fallenhet för ämnet såklart gör processen mindre ansträngande. Men vad många verkar förbise är att språk är en rätt komplex mekanism och att inlärningen följaktligen består av många delar – de flesta har ju lätt för vissa områden och svårare för andra. En del lär sig ju t.ex. lätt att tala genom att bara prata på och testa sig fram, men har kanske svårt för grammatik. Andra är duktiga på att skriva men är hämmade i talet. Sedan kan man ju också vara olika bra på att förstå och själv aktivt producera språk. Jag menar alltså att det finns utrymme för olika typer av förmågor.
Om man ändå ska tala om språkbegåvning så tycker jag att man kan jämföra det med musikalitet. Jag upplever att jag har språkgehör – att jag kan höra nyanser och melodier i språk och själv "spela" dem. I den meningen ser jag mig som språkbegåvad. Det är ju uppenbart att alla inte umgås med språk på ett så subtilt sätt. Och precis som det finns tondöva människor, finns det väl också personer som har noll känsla för språk (Däremot finns det ju inga som inte kan tillägna sig något alls inom språkinlärningsspektrat).
Med andra ord, lika lite som musik gör det, handlar språk enbart om logiska mönster (även om det inte är en oväsentlig del). Jag är ganska övertygad om att andelen människor som förstår språks logiska mönster är större än den som har språklig fingertoppskänsla.
Låter som om vi delar uppfattning ganska väl, faktiskt – jag vill gärna understryka att jag också delar din uppfattning om att stora delar av det hela, antagligen huvuddelen, trots allt handlar om arbete och att lägga ner tid. Det gäller ju för övrigt även matematik och naturvetenskap. Många gånger blir ju det här pratet om begåvning mer än ursäkt folk tar till för att förklara varför de inte gör något. Det är trevligare för vissa att säga "Jag hade ju aldrig någon fallenhet för språk liksom" än att välja det kanske något ärligare "Jag ville hellre följa tre dokusåpor på teve än att plugga ett språk på fritiden".
Har läst något om att språkgehör och musikaliskt gehör i studier verkar vara korrelerat, för övrigt. Inte så att det ena förutsätter det andra, eller att det ena garanterar det andra, men musikalitet och den typen av språkbegåvning verkar ändå ofta sammanfalla, vilket väl stämmer i både ditt och mitt fall också.
Alla under 14 år har lättare för att ta till sig grammatik. Det är en sådan sak som jag läst om eller sett ett program om för längesedan och arkiverat långt in i hjärnan. Och det är väl det enda jag egentligen vet om språk rent faktuellt.
Annars tror jag att språk är mönster och associationer. Att vara duktig på sitt modersmål hjälper – desto bättre vokabulär, desto bättre chans att hitta samband och översätta korrekt.
Tror inte jag förstår påståendet, dock. Vad var denna mans argument, egentligen? Språklig intelligens är inte säreget begåvat, men matematisk intelligens är det?
Kan inte säga att jag tror på särbegåvningar överhuvudtaget. Vad betyder egentligen det ordet? "Säreget begåvad"? "Egendomligt begåvad"? En av mina vänner har social kompetens som tar henne längre yrkesmässigt än vad jag någonsin har kommit med mitt läshuvud. Hon kommer aldrig få ett betyg för det. Hon kommer aldrig kallas för ett särbegåvat barn.
Jag tror att alla människor har begåvningar som skiljer dem från andra. Termen "säreget begåvad" låter för mig bara som en synonym för "övermänniska" och "elitist". Mitt argument? Alla är särbegåvningar – därför kan ingen vara särbegåvad.
Och språk/musik är väl ändå rätt sammankopplade områden i och med att de har sitt centra i höger hjärnhalva? Kittlar man det ena kommer man åt det andra, och nej, inte alltid, men väldigt ofta.
Nej, jag kan inte hålla med dig om att särbegåvningar inte förekommer. Naturlgtvis är det en godtycklig indelning – som alla indelningar man gör inom tex forskning kring intelligens, egenskaper, allt som har med människor att göra egentligen – och man kan diskutera vilka begåvningar som är intressanta att studera. Men för mig är det helt uppenbart att det finns människor som besitter förmågor som långt överstiger övriga befolkningens förmågor inom vissa områden – det kan vara musik, språk, matematik, bildkonst osv. Vi kan välja att studera social kompetens också om vi så vill – det intressanta är om man kan sätta upp olika parametrar som man anser är relevanta för begåvningen (eftersom det är först med lite mer fyrkantiga kriterier som man kan säga sig ha någon vetenskaplighet i sina studier av den).
Och nej, jag tror inte att alla människor har speciella talanger som på ett markant sätt särskiljer dem från övriga befolkningen. Varje människa har starka och svaga sidor, absolut. Någon är bättre på att sjunga, någon annan duktigare på fotboll. Men att påstå att alla har en särbegåvning – att alla har något område där de tidigt i livet ligger högt över befolkningssnittet inom ett särskilt fält – det ser jag helt enkelt inte de tydliga tecknen på. Och jag tror att det blir plågsamt för många människor om det skulle vara den rådande attityden – "klart du har en supertalang, du har bara inte hittat den än".
Problematiken med att använda termer som superbegåvning uppstår först när någon väljer att påstå att det per automatik är bättre, eller mer värt, att besitta en sådan begåvning. Det är en separat men inte oväsentlig diskussion. Jag anser att det i grunden är positivt med begåving och att det såklart är intressant, också ur ett samhällsperspektiv, att bedriva forskning kring hur man bäst kan hjälpa/utnyttja de särbegåvningar som finns i samhället. Däremot bör man vara medveten om att själva begreppet just innebär en förmåga som ligger högt över snittet, och att vi därför inte kan förvänta oss att en stor del av befolkningen ska ha sådana talanger – det kommer alltid att vara ett undantag. Att säga att alla ickebegåvade vore undermänniskor som borde gasas direkt, typ (vilket verkar vara folks stora skräck när man börjar diskutera att människor kan vara olika begåvade inom olika områden) vore därför väldigt kontraproduktivt eftersom majoriteten av de som bygger upp samhället inte har några särbegåvningar.
Vi måste ju få prata om att människor är olika, och att människor är olika duktiga på saker, och att det finns människor som i någon mån sticker ut för att de kanske är extremduktiga på något särskilt på ett sätt som är ovanligt. "Övermänniskadiskussionen" kommer när vi på något sätt tillskriver dem ett högre värde i vilken rätt de har att leva, eller ett högre värde i vilken rätt de har att bestämma över andra.
Vad har du för grund för att alla skulle ha en särbegåvning?
(Det kan ju förstås vara din personliga erfarenhet av verkligheten att alla du träffar har värsta supertalangen där de tillhör typ de bästa procenten av befolkningen, men om du ursäktar misstänker jag då att du har en ganska extraordinär bekantskapskrets som tyvärr kan bli svår att använda som statistiskt underlag).