Ungefär som Blondinbella säkert alltid säger på sina föreläsningar och som livsstilscoacher och lyckas-med-allt-man-företar-sig-i-livet-experter alltid säger att man ska göra, börjar jag bli ganska duktig på att skapa mig målbilder. Ni vet, det som folk alltid förtjust säger ”Idrottsmän kan det här, de föreställer sig det perfekta hoppet/loppet/skottet, annars skulle de aaaldrig lyckas!”
Jag promenerar genom mina dagar och föreställer mig det perfekta samtalet, den underbaraste förlossningen och den mest fantastiska tentan där allting bara flödar ur min magnifika lilla hjärna.
Men ärligt talat bryr jag mig inget vidare om vilken effekt det i praktiken får på uppgifterna när de verkligen ska utföras. Hur skulle jag ha en aning om det gör något bättre? Faktum är att de flesta saker jag gör i prestationsväg, hur mycket ångest jag än haft innan, brukar sluta som tämligen lyckade projekt, så det är ju svårt att belägga att ångesten faktiskt försämrar prestationerna.
Poängen är väl att slippa balansera på ångestens brant konstant i panik för att man tänker att kanskekanskekanske går det inte den här gången åhnejåhnejåhnej.
Skojigare än så kan man ha det, mina vänner.
No Comments