Det har kommit sol till Umeå till sist, och jag ser överraskad ut genom mitt fönster och undrar om våren redan är här. Eller om vintern redan är över. Är den det? Jag har ingen aning. Jag har aldrig levt i den här staden. Jag vet inte hur årstiderna växlar här.
Men jag tror att om det är över nu känns vintern kort. Eller snarare – till skillnad från alla andra år har jag aldrig känt att den varit för lång. Aldrig suckat och sparkat och undrat om den inte ska smäölta bort nu.
Jag tvivlar på att det har att göra med staden. Däremot kanske med lägenheten och mansarmarna där man kan vistas.
… Och nu börjar en vecka då vi har tvåtimmarsdagar för hela slanten och jag börjar min måndag med champagnete och så småningom om också promenad ner till universitet, då det äntligen slutat vara enbart-buss-väder. Sedan spelning imorgon, och jag skrev klart en ny låt igårkväll som jag ska öva som en tok på. Så livet är ganska bra. Till och med finemang.
men mitt i alltihop är det jag längtar efter att skriva. Mitt i läkarfester och musicerande och genetikstuderande och pojkvänsälskande längtas det så förbannat efter att skriva.
Vilket också är vad som händer, antar jag. Tidigt om morgonen. Sent på kvällen. Det finns ett halvhemligt dokument på min dator med tankar och formuleringar och planer som åter börjar ta fart, och hjärnan säger nej nej nej nu är INTE tillfälle att skriva en roman Ulrika!
men fingrarna säger jojojovisst och sedan skriver jag.
Återigen.
Som alltid.
En hypotes är också att det kommer att sluta som det alltid gör. Om några månader är man färdig och tittar på skiten och vägrar ha något med den att göra. Vet bara att den är ”klar”, men inte på riktigt KLAR, för varje arbete kräver finputsning och tillsnitsning och jag är så perfektionistisk-lat i kombination att går det inte direkt, då vill jag inte. (Likadan med låtar. Kan jag inte spela den på pianot direkt släpper jag det i frustration och gör något annat. Förbannelsen, antar jag, i att ha begåvning – man blir för lat för att skaffa sig teknik).
Och sedan i slutändan, som alltid, blir det väl bara två personer som kan få läsa den där romanen.
Min mamma, som säger att jag är bra vad jag än åstadkommit, och min litteraturintresserade vän Madelene, som säger ungefär samma sak.
Min perfektionism-självförebråelse vill liksom inte visa upp det hela för fler personer än så.
No Comments