Jag tänkte skriva lite mer om några dagar, eller kanske till och med senare idag om jag får en rusch av galen supereffektivitet. Om det där med att jag nu ska sälla mig till gruppen tonårsmammor (åh gud, det låter ju helt komiskt), och om hur folk i min närhet har reagerat och hur jag är rädd att vissa ska reagera. (Tjejer i tjugoårsåldern kan vara helt fruktansvärda mot varandra ibland, inte direkt utan snarare i skitsnack bakom ryggen, och framförallt om någon bestämmer sig för att göra något som avviker markant från vad den övriga kvinnoflocken ägnar sig åt, och det kan väl vara en hint om vilka av människorna i min omgivning jag känner mest obehag inför just nu: tjejkompisar och före detta tjejkompisar av olika slag. Vilket är så otroligt sorgligt egentligen. Men mer om det senare).
Nu har jag dock saker att stå i, vilket är bra, för man kan ju få hormonpåslag av andra saker än p-plåster, som till exempel graviditeter, och det har alltid varit tryggt för mig att ha konkreta och rejäla uppgifter att ägna mig åt då. Följaktligen ska jag tillbringa denna mulet-mysiga dag med att arbeta med medicinsk översättning, skriva klart en krönika-novell-sak till en tävling, fylla i blanketter om ansökan för F-skattesedel, beställa kurslitteratur och ta långa promenader med min nya Ipod och ”Learn-Russian-In-The-Blink-Of-An-Eye!!!!!!”-podcasts jag just laddat ner, med hurtiga ledare som förkunnar att deras podcast är så rolig att det inte ens är ”Education” utan ”Funucation”.
Och sluta ögonen och njuta av doften av nybakat bröd min mamma just gör degen till. Så idylliskt och pittoreskt. Det stora huset på landet, doften av bröd, daggen i grönskan utanför, smultronmängderna som börjar bli tilltagna. Jag känner mig som om jag åkt iväg på något spa-retreat.
2 Comments
Jag försökte mig på en sådan där pod-lära-sig-franska för några år sedan. Tänkte att det skulle gå aslätt att lära sig, bara att lyssna medan jag promenerar så sitter det sen… Kan fortfarande bara säga "hej jag heter Hanna" på franska dock!
Varför är det så att tjejer är så snabba med att dömma? Jag tror det har lite att göra med att det har skapats ett klimat där tjejer måste kämpa för att duga, och det lättaste sättet att framhäva sig själv är att klanka på alla. Tror det har att göra lite med att kvinnors värde ligger i hur attraktiva och tilltalande de kan göra sig för heteromän. Om man får andra att framstå som sämre så verkar man genast själv bättre. Det har alltså skapats ett klimat där tjejer tävlar mot varandra. Helt sjukt. Vad hände med systerskapet liksom?
Systerskapet är en myt. Girlpower är ett motto som Spice Girls hittade på.
De handlar mer om att skapa ett matriarkat, om än i mindre skala, än att attrahera män. Om patriarkatet har något att säga om saken skulle de antagligen föredra en kvinna som vet sin plats och inte strävar efter varken kunskap eller första plats. Dock måste jag erkänna att detta patriarkat också verkar något mytomspunnet – visst finns det idioter och rövhål till män i världen, men det finns inte en avsevärt stor summa som medvetet diskriminerar eller handlar utifrån annat än traditioner och seder när de bemöter och lever med kvinnor. Det finns en bra mycket större summa bitterfittor till brudar som är ens värsta fiende när man vänder ryggen till.
Ja, jag kritiserar mitt eget kön. Jag har fått nog av dem. Kvinnfolk är omöjliga att handskas med.
Och nu blev detta ett debattinlägg när jag egentligen skulle ta mig tid att gratulera dig, Ulrika. Förlåt.
Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad eller det minsta ställd men ärligt talat har det tåget redan gått, som man så fint säger. Det är mer eller mindre min standardinställning att du gör det mest oväntade man kan tänka sig. Som att studera till läkare. Och skaffa barn. Det mest chockerande, för mig själv, är att jag ännu inte känner att jag är dig tillräckligt nära för att kunna reagera på ett vettigt sätt. Därför skapar jag nu härmed en lista över paradoxer i mitt tankemönster (är inte det en killer combo? Va? Listor OCH paradoxer. Allt som krävs för våta drömmar i flera år framöver) när jag läste förra inlägget. Döper den till "Tio tankar" av uppenbara skäl.
1) Jag hoppas hon är redo.
2) Ulrika skulle aldrig ha barn om hon inte vore redo.
3) Det blir tufft med studier samtidigt.
4) Är det Ulrika klarar hon studierna galant oavsett.
5) Mitt artonde år i livet spenderades mestadels med att lyssna när mina jämnåriga tjafsade om studentflak.
6) Två halvor av en kärlek. Som har sin pappas ögon/lägg in valfri kroppsdel här. Det skulle jag vilja skryta om.
7) Fast kanske om sisådär tjugo år.
8) Hoppas att mitt barn inte blir pedofil.
9) Hoppas att Ulrikas barn inte blir pedofil. Det skulle nog hamna i konflikt med hennes yrke som läkare.
10) Det skulle vara mysigt om de fick samma födelsedatum.
Detta är mitt tafatta sätt att säga grattis och framförallt lägga fram att även fast beslutet gör mig skräckslagen och orolig, mestadels inför min egen ålder, är jag glad att du är glad. Att NI är glada. I slutändan är det detta och enbart detta som gör någon skillnad för er och för barnet och för framtiden. Och det märks att ni är medvetna om. Utan det skulle nog beslutet inte kunna tas.
Ha det så fint man kan ha med en klump i magen och privilegiet att äta för två!