De dagar då jag håller på med mitt skrivande – inte övedrivet seriöst egentligen kanske, men tillräckligt seriöst för att jag ska kunna leka författare-frilansskribent-och-något-annat-än-vad-jag-är, och det är tillräckligt för mig – brukar jag börja med att skriva uppvärmningar. Enligt ett mycket enkelt koncept. Jag sätter mig med en tom sida i mitt uppvärmningsdokument, slår möjligen på någon musik jag en gång älskat och sedan kör jag. Allt som kommer ut ur huvudet; ostrukturerat, osammanhängande, handlingslöst.
En massa ord.
Många idéer brukar komma från de där uppvärmningarna. Man hittar alltid något fragment, en mening, ett uppslag, en tanke man inte visste att man hade men genast förälskar sig i. Någon vecka senare går jag som en likplundrare genom de där texterna och stjäl det som är värt och lämnar resten, allt det där skräpet, det som bara är… ord.
Men eftersom det mesta jag skriver nu antingen är till en roman eller till tävlingar, och inte något jag riktigt kan publicera här ännu, får ni ta del av dagens uppvärmning istället.
En uppvärmning
Jag älskade honom genom hela september. Musiken kan fortfarande påminna mig om den känslan, och det gör mig illa. Livet är svårt att förstå sig på ibland, och det gör mig också så fruktansvärt illa.
Låt mig röra mig bort härifrån; det är bara de tvättade texterna som får spridas till eftervärlden, bara de tvättade texterna som får tillskrivas någon betydelse. Jag borde ha betett mig bättre mot honom, men jag menar, i slutändan, när vi tänker tillbaka på våra liv, är inte det vad vi alltid kommer fram till, som ett slags bitterhetens kontenta?
Kontentan: jag borde ha betett mig bättre. Men jag gjorde inte det. Shit fucking happens.
Och så kan vi sluta historien där.
Avsluta den, så att säga.
Inuti min mager sprängs stjärnor han aldrig kysste färdigt. Man hade kunnat skära sönder smådjur för mindre.
Alla dessa flickor gjorde mig alltid olycklig, och ständigt ensam. Trettio år senare kommer jag fortfarande att skriva om det i antologier och man kommer att håna mig för att jag alltid berör samma teman men det ingen av dem ska se är att alla författare rör sig alltid kring samma teman, det är inte däri problemet ligger. Problemet ligger i om man lyckas göra det diskret eller inte.
Jag kände en gång en flicka som sålde apelsiner, det var på en marknad i mellersta Afrika och jag sa till henne på min stapplande spracklande engelska but you don’t grow apelsines in Africa do you? I mean oranges they don’t grow here they grow in Israel men hon skakade på huvudet så att lockarna dansade men bara partiellt för det var sådana där afrolockar och de har inte riktigt samma dansande fall som mjukare lockar, de flyger bara kring huvudet som i skämtteckningar om elektricitet. Ingen värdering lagd i det, vem vore jag att värdera i det läget? Ensam i ett främmande land där de säljer mig orealistiska frukter, men hon svarade mig inte och hon skakade på sina partiella lockar för hon kunde helt enkelt inte engelska.
Inget språk i världen talade hon, utom det som handlar om att lägga en apelsin i handflatan, långsamt rulla runt den där mot den mörka huden och sedan sträcka fram den mot mig för att låta mig – med fingertopparna – beröra dess skrovliga, fuktiga skal. Jag gjorde det. Rörde vid den med darrande, blåbleka fingertoppar, slöt mina ögon och kände varje hålighet i dess yta. Väntade på att känslan – någon känsla – skulle komma.
Ingen känsla kom. Jag skakade sorgset på mitt huvud utan att möta hennes blick och gav mig av, hopkrupen och backpackersliten på passagerarsätet i en skranglande jeep som mer en än gång skulle ge mig nära-döden-upplevelser när den hoppade till och hjulen vinglade på ödsliga vägar under savannens stjärnor medan min ständigt rökande chaufför lyssnade på skvalande radio på ett tjattrande språk jag aldrig skulle förstå och då och då, mellan cigaretterna, gav ifrån sig ett skrockande. Knappt urskiljbart från en hostning, men med skillnaden att hans tänder (de han hade kvar) grinande blottades i mörkret.
I savannen, nära döden, i den skakande jeepen, med hans cigarettrök i mitt otvättade hår, brukade jag sakta föra mina fingrar mot näsborrarna, och hålla dem där, vilande mot överläppen. De doftade fortfarande av apelsiner.
Doften fick mig ofelbart att känna mig ensam.
No Comments