sånt som inte får plats i andra kategorier

ett inlägg som inte skulle vara pretentiöst men kanske blev det ändå

februari 3, 2011

Människor. Ibland är de så… banala. Och alldagliga. Och jag sitter-ligger-står-och-går bland dem och uppfattar mig alltid som så gammal.
Så plötsligt glimtar de fram. Små saker de gör, som verkliga guldkorn av äkthet eller av kanske inte ens äkthet men bara någonting som inte är grå meningslöshet. Vad som helst som inte är precis som alla andra dagar är för livet kan vara så fascinerande men de flesta lyckas göra det så förbannat uttråkat. Jag talar inte om vem som går på flest dekadenta fester eller vem som reser mest jorden runt, för utan något verkligt intresse för verkligheten är ju allt det där ändå bara meriter på en lista när man försöker kryssa bort vad man tror att man ska ha gjort för att kunna titulera sig som en av alla dessa som har levt livet.
Jag talar bara om de som behärskar de där små kryddorna. De som plötsligt visar sig ha någon verklig passion eller några äkta känslor eller någon kontroversiell fundering och som får mig att le med sina målande beskrivningar av allt detta.

Sådant gör dem alltid mer värda, människorna. för mig. Det ger mig så mycket mer.

Annars – oftast – tenderar de att tråka ut mig.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Alexandra februari 4, 2011 at 1:25 f m

    Upplever samma typ av känsla i min klass. Intar rollen som observatör och utför en mindre etologisk studie varje gång jag hamnar i nya församlingar. Det finns två grupper av människor, givetvis mer eller mindre varandras motpoler: den pretentiösa och (inbillat, i de flesta fall) kulturellt insatta litteraturvetaren och den nonchalanta festaren som "skummade igenom läxan lite igår kväll" och är "så jävla bakfull" och inte somnade "förrän tre imorse". Finner båda parterna jämbördigt ointressanta. Och fåniga.

    Hittills har ingen av dem kommit med det där lilla extra. Utöver lärarna. (Lärare tycks alltid ha det excentriska och egna och, för att använda din beskrivning, äkta, en passion och ett mål och framför allt mental aktivitet. Lärare och bibliotekarier. Det attraherar mig: inte nödvändigtvis i romantiska termer.)

    Det blir banne mig till att denna litteraturvetenskapskurs gynnar mitt skrivande, för kompisar kommer jag inte att hitta några.

    0
  • Leave a Reply